KÄRLEKENS SYMBOL
Låt mig leva, låt mig dö, älska nån ren som snö. Hon brinner, hon ler, hon finns, mina minnen bränner o jag minns. Kärlek till ängeln som fanns, i mitt liv som en älvas dans. Aldrig ska jag henne glömma, om jag så ska livet tömma. Med glädje o sorg i livets mun, kärleken är så tunn så tunn. Snöspöket far över vit bädd, vill aldrig riktigt bli sedd. Men jag ser henne i mitt hjärta, trots att det hon gav var smärta. Låt mig aldrig känna så här igen, då blir jag vilande i dödens säng. Tunna bitar av tillit far omkring, går ihop mot varandra. Varför är kärlekens symbol en ring, När man tillslut bara kan klandra. Varandra för hur allting blev, frågar den som detta skrev. flyger bort och skriker LEV, JAG ÄLSKAR DIG!!! @Jonas Månsson |
LIVMODER
| Aldrig har jag trott att jag skall finnas, lämnad till ett öde med kraft och slag. Jag levde, det trodde jag ett litet tag, tills jag insåg att jag isf borde minnas. Är jag månne död, lämnad till jordens sköte, med modervattnet så hett och oförstört. Mitt liv blev ett långt sjukligt möte, med demoner som djävulen slingrigt fört. Att äta min oskuldfullhet, att suga mitt välmod, blev deras tidsfördriv i ett pulserande varsår. Dagar blev till veckor, veckor till år, och fortfarande känner jag ett satans vemod. Världen har tagit en horas skrud, djävulen är jordens hallick. Men vem är då horan, är det Gud? När han inte oskulden fick! @Jonas Månsson |
GRYNINGSLJUS
Med ljuset upp i halsen,
med sången i minne.
Vi dansar runt i valsen,
och håller oss inne.
Med hat vi tittar runt,
på andras tankar.
Känna så är inte sunt,
huvudet bankar.
Valsens melodi den skär,
oss i sorgsna bitar.
Den smärta som vi bär,
leker clown o narr.
Lurar oss på livets tråd,
får oss ur vår flykt.
Lyd nu ett ensamt råd,
behåll det du knykt.
@Jonas Månsson
DEN GYLLENE ROSEN
| Blänkande sken i morgonljus, ler och tänker på kärlek. flyter bort i gyllene rus, bara le och känna sig vek. Med vackert hår o blick mot skyn, hon svänger runt och skrattar. o vilken underbart vacker syn, när hon spricker upp och fattar. Att hon är underbar och önskvärd, att kärlek hon kan få. Fastän hon ännu inte är lärd, att kärlekens händer nå. Lev livet med glädje och sprall, skratta och gråt, utan tvång. Då kommer inget våldsamt fall, utan stick ut i livet med ett språng. @ Jonas Månsson |
SINNETS RAS
Där vänskap strilar där finns du med blomman i handen där vänskap försvinnar finns jag simmar med anden där vänskap vilar där fanns vi det försvann i sanden Där kärlek frodas i djup extas löper gränsen tunn till att älska i nöd o lust hjälp den rödes mun skriker jag med tom röst krafsar utmed sinnets ras Där hatet växer där finns du med kniven i köttet där hatet gror där finns jag med något ruttet där hatet flyter fanns allt känslan kallas mätt Låt oss flyga bort... @Jonas Månsson |
ENSAMHET
Ensamhet är som tjära,
kletar sig fast i hjärnan.
Hur mycket ska man bära,
innan det brister i kärnan.
Jag bär iväg min egen dom,
över att jag fanns i lyckan.
Tung att bära för den är tom,
på kärlek och vänskap jag fann.
Solen lyser över bar mark,
kastar skuggor av feghet.
Jag är inte stor, men stark,
efter allt som jag vet.
Hatten jag bär är av sot,
glöden brinner i den än.
Mörkret är ett stort hot,
släcker mig sakta och sen...
@Jonas Månsson
NÄR SÅNGEN DÖTT
En sång fanns i jorden,
den frös till is.
Mitt hjärta brann för allt,
upplöstes likt dis.
Kärlek fanns djupt i orden,
begravd under smärta.
Nu är allt dött och kallt,
liksom mitt frusna hjärta.
Änglarna tindrar i ljuset,
kämpar för sitt liv.
Nu när allt är fruset,
skärs vingarna av kniv.
Stjärnorna blixtrar med rött,
värmer mig i mörkret,
trots att allt är dött,
lever jag så sakta igen.
@Jonas Månsson
DÖDENS FRUSNA SJÖ
Utan att kunna simma i mörker,
flyter jag på vågornas svärta.
Tar mig genom livet med smärta,
för att jag har ett så ensamt hjärta.
Dödens frusna sjö stormar o blåser,
jag lägger glädjen inom mig och låser.
Rädda mig ur vågornas hatiska storm,
låt mig stöpa och hjälpa dig i form.
Låt mig leva!
@Jonas Månsson
flyter jag på vågornas svärta.
Tar mig genom livet med smärta,
för att jag har ett så ensamt hjärta.
Dödens frusna sjö stormar o blåser,
jag lägger glädjen inom mig och låser.
Rädda mig ur vågornas hatiska storm,
låt mig stöpa och hjälpa dig i form.
Låt mig leva!
@Jonas Månsson
BÖRDAN
En börda att bära så stor o tung,
gör livet till svart och sot.
Jag skriker, trots att jag ej är ung,
att ack vad det ömt tar emot.
Varför leva ensam och blottad,
utan kläder, värme och skor.
Gå runtomkring och bli bespottad,
med ord och slag och snor.
Vill leva i harmoni och kärlek,
med värme och sällsam ljus.
utan att känna av något svek,
bara ett endaste stort rus.
@Jonas Månsson
gör livet till svart och sot.
Jag skriker, trots att jag ej är ung,
att ack vad det ömt tar emot.
Varför leva ensam och blottad,
utan kläder, värme och skor.
Gå runtomkring och bli bespottad,
med ord och slag och snor.
Vill leva i harmoni och kärlek,
med värme och sällsam ljus.
utan att känna av något svek,
bara ett endaste stort rus.
@Jonas Månsson
VÄNTA
| Med en ängels tålamod väntade du, med tårarna rinnande nerför kinden. Löven fladdrar, ridande på vinden, det är som alltid, det är nu. Jag sitter o längtar nedanför linden. Jag sitter bland älvor och bland löv, dansar med klockan tickande sakta. Jag vet att min älskarinna är döv, hör den druckna vinden viska tyst, akta! Vad skall jag göra, vem skall jag vakta? Min sorg är lika påtaglig som hennes kropp, men jag skrattar åt eländet, åt all misär. Jag leker farligt på branten till bergets topp, hoppas o längtar efter att åter bli kär. Skall jag finna den som tillhör blommans knopp. Tårarna rinner från dina ögon, fryser till is, våren är svunnen, vintern är här. Jag ser genom ångan, genom all dis, jag vill vara där du är. Men jag är dum och livets tärning är vis! @Jonas Månsson |
HÄGRING
Ännu en gång har jag lurats
av speglingarnas liv.
En öken av tankar som bara växer
och tränger bort all min kraft och vilja.
Ännu en gång har jag trott mig finnas,
trott mig verkligen leva.
En oas är allt jag har kvar,
men också det var en hägring.
av speglingarnas liv.
En öken av tankar som bara växer
och tränger bort all min kraft och vilja.
Ännu en gång har jag trott mig finnas,
trott mig verkligen leva.
En oas är allt jag har kvar,
men också det var en hägring.
SMÄRTFÅGELN
| Som en fladdrande låga du brann i mig nu är du för evigt borta och lågan för alltid släckt. Till gryningsljus slungar mig drömmen ut ur fantasin och in i verkligheten på en fallande gren sitter en fågel fick på näbben en nyvaken droppe den lyfter sakta sitt lilla söta huvud fäster det på ett ensamt blad som ruskar på sig likt en fontän. Bladet, lika färskt som jag sträcker sig efter mitt sinne glider igenom det snabbt för att sedan fly. Jag minns det från drömmen. När jag vaknat och stigit upp sitter på fönsterbläcket en liten fågel den ser på mig med sorgsen blick som om jag har felat vad vill den mig frågar jag febrilt den bara ser på mig med sina kristallögon jag förnimmer sakta en svag känsla av att känslan känna. Jag måste ha sett frågande ut för fågeln breder ut sina vingar och ruskar på huvudet jag lider, förstår ju inte vad den försöker säga. den ser med förebådande ögon och flyger sedan sin kos. Var det en ande eller kanske en fe i fågelhamn frågor, frågor men aldrig några svar kanske det var smärtans fågel Ja, jag skall döpa den till smärtfågeln. Har du kanske mött den någon gång sett den flyga förbi och sätta sin smärtans klo rakt in i ditt hjärta för att där gräva och riva Säg vem har skapat kärleken vem har sådan fantasi och varför är reglerna sådana att man skall få såna djupa hål säg varför gör det så ont varför river och sliter det. När jag tänker sådana tankar brukar smärtfågeln komma förbi den leker tanklöst i vindarnas konungs grepp jag känner lukten av honung smeka mina känselstrå jag gömmer mig i mitt inre för att kunna titta ut ut på en äng av vissna blommor jag undrar vad gud tänkte på om blommor får vissna och dö. Jag kommer till sans och kastar små glimtar ut ut ur min egna värld och in i dom andras den är visserligen vacker om än lite grå i kanterna nu börjar striden om vem som skall ha makten Utgången är som vanligt Fröken Natt har ännu en seger mot Jungfru Dag silversken över min mark en skugga av förnöjelse det avger En annan skugga blandas plötsligt in och jag ser, ser min alldeles egna smärtfågel komma glidande i natten förödmjukad av att jag dröjt så länge Har du någon egen smärtfågel? |
TANKEN
| Låt mig dö, skär upp mig, dela på dig, hata mig, andas ut, få ett slut. Försvinn härifrån, ditt jävla fån, låt mig dö, i iskall snö. Frys ner mig, tina upp mig, älska dig, älska mig, andas in, du är min. kryp innefrån, du är bara ett lån, betala tillbaka, börja sakna. Såga mig, gå sönder, lägg dig under, plåga mig, ditt jävla as, hjärnans ras. @Jonas Månsson |
FÖRSVAR
Varför försvarar vi oss med skuld,
när känslorna brinner för hårt.
Varför tycker vi att det är svårt,
att ta vara på det som är vårt.
Varför gömmer vi oss för kärlek,
när vi behöver det konstant.
Varför håller vi oss på en kant,
och fegar ut så markant.
Varför sviker och bedrar vi varandra,
utan känsla för vad som är rätt.
Är allt det vi nånsin sett,
bara en kropp som vi själva klätt.
Varför inte bara vara oss själva,
och visa våran ömma kärlek.
Om du slutar känna dig vek,
så blir det inget nytt svek.
@Jonas Månsson
när känslorna brinner för hårt.
Varför tycker vi att det är svårt,
att ta vara på det som är vårt.
Varför gömmer vi oss för kärlek,
när vi behöver det konstant.
Varför håller vi oss på en kant,
och fegar ut så markant.
Varför sviker och bedrar vi varandra,
utan känsla för vad som är rätt.
Är allt det vi nånsin sett,
bara en kropp som vi själva klätt.
Varför inte bara vara oss själva,
och visa våran ömma kärlek.
Om du slutar känna dig vek,
så blir det inget nytt svek.
@Jonas Månsson
VANSINNE
Rädda mig från vansinnet,
fly från vår trånga sjö.
Träng hatet ur minnet,
du unga vackra mö.
Låt oss dansa med döden,
tills köttet faller av.
Låt oss blanda våra öden,
utan andras krav.
Älska tills benen är vita o rena,
tills skelettet blänker vitt.
Säg till smärtan att vi är klena,
låt döden ta det som är sitt.
@Jonas Månsson
fly från vår trånga sjö.
Träng hatet ur minnet,
du unga vackra mö.
Låt oss dansa med döden,
tills köttet faller av.
Låt oss blanda våra öden,
utan andras krav.
Älska tills benen är vita o rena,
tills skelettet blänker vitt.
Säg till smärtan att vi är klena,
låt döden ta det som är sitt.
@Jonas Månsson
SAKNAD
| Saknad, smärta, närhet och renhet, känslor leker och känslor vet. Vad kärlek gör med minnen o lust, båten kränger vid minnetskust. Båten kränger och vattnet är rött, stjärnor faller och livet är fött. Kroppen faller mot avgrundets djup, fångas och hålls av vinets sup. Jag dricker, fylls av magisk sfär, virvlar beskriver att vara kär. Mina tankar är hos dig min kära, ingen annan jag nånsin besvära. Mitt liv i dina bara händer, försöker ta en sak i sänder. Älskar dig min söta fjäril, detta är vad jag verkligen vill. Dansa och leka i glädjens tecken, mysteriet är lika stort som näcken. För vem vet egentligen vad kärlek är, förrän man själv har varit kär. Du min älskade frysta blomma, kan ej få mina ögon tomma. När du mot mig skrattar och ler, livets mening jag äntligen ser. Att älska och göra det bästa för dig, är ändå det bästa som händer med mig. Du skall veta att vad som än händer, även om saker sker och vinden vänder, kommer jag att älska dig... @Jonas Månsson |
FALLANDE ÄNGEL
| Fallande ängel vad är det du vill, förgöra, förstöra ett lysande spel. Varför är du så fruktansvärt fel, hata allt och älska en del. Vad är det för ställe du för mig till, snälla ta bort mig, förgör mig i allt. Jag hatar och älskar i varmt och kallt, sex i sött och smaka på salt. Ormen slingrar och gör sig fri, tanken bet till och giftet är här. Jag vill inte leva, jag vill bara fly, dit där ormen så lysande är. Fallande ängel vad är det du gör, när livet försvinner mot luften i skyn. Jag darrar och vet att ängeln dör, hon sjunker så sakta ner i dyn. Nu finns hon ej mer men ormen är kvar, att härska i mörker och dynga och dy. Men inget fanns och ingenting var, när kärlek förstått att hon måste fly. Nu finns ingenting och jorden är kall, jag vill inte lev i någons mall. Du finns i ett hål där ruttet är, vacker, ren och alldeles skär. Denna dikt är äntligen slut, vad som skett är inte här. Att bygga sig in och ta sig ut, det är faktiskt jag som är där. @Jonas Månsson |
HÅNADE LILLA POJKE
| Låt mig inte älska någon igen, jag går under i mörkret. Tårar av sorg skär genom isen, jag kan inte vara diskret. Min börda att bära är tung så tung, gräver sig djupare och djupare. Min sorg i hjärtat är ännu ung, dröjer innan jag kan bli lyckligare. Hatad och rånad på glädjens föda, svälter mig själv tills jag dör. För vad gör egentligen all min möda, målar svart vid allt jag rör. Jag mår verkligen riktigt dåligt nu, varför kan ingen se eller förstå mig. Jag vill faktiskt bara vara älskad ju, jag hoppas och längtar men nej. Hånade lilla pojke vem tror du att du är, är det nu så synd, så synd om dig. Detta säger hon med hån och det tär, när jag förstår att hon hatar mig. Låt mig aldrig älska någon igen, smärtan är den enda vän jag har. Känn hur jag faller igenom isen, hon skrattar och bara tar och tar. @Jonas Månsson |
SPRITROSOR
Vackra flicka så sällsam skör,
kämpar för att tillslut må bra.
Hoppas känna att smärtan dör,
precis som ängeln en gång sa.
Det gör så ont inom hennes bröst,
en kniv av eld som aldrig berör.
Hon kastas utför, hör en röst,
som hon inte har något för.
Hon faller nedför utan balans,
tänker på det som har varit.
Vet att livet inte är någon dans,
nej, rosorna badar i sprit.
Vem ska bära och hålla flickan,
när livet känns så svårt.
Varför ska hon bejaka lyckan,
när fallet blir så hårt.
Elden brann med den vackra låga,
som kommer från tillitens sjö.
Det är tillslut en känsla av att våga,
att förvandla hård is till tö.
Den röda ros som var hennes dröm,
har vissnat och fallit isär.
Hennes hjärta värker, hon är så öm,
vad gör hon egentligen här.
Med darrande hand hon böjer sig ner,
kramar de vissna bladen.
Hon gråter och vill inte leva mer,
hon läser bredvid raden.
Med en krossad ros som enda symbol,
för hur misslyckat allting blev.
Så är det för mycket för vad hon tål,
taggen på rosen hennes ansikte rev.
Med blodet som rinner från såret hon fick,
så skriker hon för allt hon är värd.
Se vad som hände och hur det gick,
ack så hon lider och är tärd.
@Jonas Månsson
kämpar för att tillslut må bra.
Hoppas känna att smärtan dör,
precis som ängeln en gång sa.
Det gör så ont inom hennes bröst,
en kniv av eld som aldrig berör.
Hon kastas utför, hör en röst,
som hon inte har något för.
Hon faller nedför utan balans,
tänker på det som har varit.
Vet att livet inte är någon dans,
nej, rosorna badar i sprit.
Vem ska bära och hålla flickan,
när livet känns så svårt.
Varför ska hon bejaka lyckan,
när fallet blir så hårt.
Elden brann med den vackra låga,
som kommer från tillitens sjö.
Det är tillslut en känsla av att våga,
att förvandla hård is till tö.
Den röda ros som var hennes dröm,
har vissnat och fallit isär.
Hennes hjärta värker, hon är så öm,
vad gör hon egentligen här.
Med darrande hand hon böjer sig ner,
kramar de vissna bladen.
Hon gråter och vill inte leva mer,
hon läser bredvid raden.
Med en krossad ros som enda symbol,
för hur misslyckat allting blev.
Så är det för mycket för vad hon tål,
taggen på rosen hennes ansikte rev.
Med blodet som rinner från såret hon fick,
så skriker hon för allt hon är värd.
Se vad som hände och hur det gick,
ack så hon lider och är tärd.
@Jonas Månsson
HÖR MIN BÖN
| Hör min druckna bön, lyssna till mitt hjärta, se runt nästa krön, skrik ut din egen smärta. Ta mitt blod i din hand, känn dess smak, titta där på din strand, ser du ett vrak? Drick mina salta tårar, svält dig till sömn, känner du kalla kårar, är det en dröm. Bada i svulten misär, drunkna inte mer, lev som du faktiskt lär, det är vad jag ber. Skär köttet i blodiga bitar, ät det bit för bit, liksom alla en gång litar, men gick på en nit. Låt det rinna utför tanden, droppande var, snälla räck mig handen, ge mig något svar. Se runt nästa krön, där ligger mitt hjärta, hör min sista bön, kväv min tunga smärta. @ Jonas Månsson |
FÖRLORAD
|
NÄR LÖVEN FALLER FRÅN SKYN
| När löven faller bort och marken är full, då dansar jag länge bland blad och mull. Med glädje som blöder och mörkret i syn, faller jag sakta men säkert mot dyn. Blodet det rusar med ögon som ser, hatet det skrattar och smärtan den ler, Kärlek förstörs, strilar från hjärtat ner, likt löv i hösten som nu aldrig mer, någon glädje eller värme till andra ger. Jag saknar er alla och ber en bön, att sakta få tyna och gå före i kön. Men min tid är inte kommen ännu tyvär, jag plågas för att längtan fortfarande är, så stor till den jag håller kär. Jag hatar er alla för att ingen förstår, hur ensam och plågad jag faktiskt är, Jag kämpar och strävar så gått jag förmår, att stryka den stora och bitande tår, som faller mot marken vid löven där. Jag döljer mig själv under ömsande skinn, för att slippa att huggas av tillitens kniv. Då sätter ni eld och skriker brinn, utan att tänka på mitt döende liv. @Jonas Månsson |
DEN LILLA FLICKAN
Den lilla flickan mjuk och varm,
annan pojke runt sin arm.
Tror att allt ska ordna sig,
nu när hon förlorat mig!
Längtans vingar flyger ut,
nu när allt har tagit slut.
Vad ska ske när drömmen flyr,
bördan gror och pojken gnyr.
Längtar bort mot gryningsljus,
dricka mer med ständigt rus.
annan hand får ta sin ros,
pojken knäckt och flyr sin kos.
@ Jonas Månsson
annan pojke runt sin arm.
Tror att allt ska ordna sig,
nu när hon förlorat mig!
Längtans vingar flyger ut,
nu när allt har tagit slut.
Vad ska ske när drömmen flyr,
bördan gror och pojken gnyr.
Längtar bort mot gryningsljus,
dricka mer med ständigt rus.
annan hand får ta sin ros,
pojken knäckt och flyr sin kos.
@ Jonas Månsson
KÄRLEKS BISTRA SLUT
| Vad är det som händer när allt är slut, hur ska man tackla förlusten. Man vet att inget funkar som förut, men ändå saknar man rösten. Tårar som sminkar ögonens glans, när man inser sann fakta. att man inte fungerar tillsammans, gråten kommer så sakta. Att älska är inget man kastar bort, likt löv som vilar på mark. Men är då känslan att älska så kort, som flyktigt äckligt knark. Jag kommer aldrig att kunna gömma, de fina minnen jag spar. Men däremot kan jag säkert glömma, de känslor som jag har. @Jonas Månsson |
DEN ENSAMMA FLICKAN
| En ensam flicka satt o grät, utan täcket till sängen sin. Sina känslor i hjärtat hon förlät, sorgen jobbar sig sakta in. Med tårar som rinner för kinden ner, hon faller mot marken utan tröst. hon vill inte gråta tårar nått mer, utan tröstas mot någons trygga bröst. Vart ska hon gå utan trygghet o hopp, letar bland gamla känslors skor. Kastar sin tröja o dricker ur sin kopp, letar efter stället där kärleken bor. Hittar ett övergivet ställe i en mörk vrå, att våndas över ensamhetens börda. Sitter där länge för att försöka förstå, hur hon ska lyckas tvåsamheten vörda. GE INTE UPP. |
EN LITEN ÄLVA
| En lite älva flyger i mörkret, letar efter ljusets glans. Det är det vackraste jag sett, denna spröda flygande dans. Glider in i ljusets heta värme, skriker ut sin extas. Jag kryper så sakta närmre, ser henne som skört glas. Får mig en kyss under heta strålar, försvinner mot glädjens land. Bränns inom mig av kärleks nålar, snart får jag hålla hennes hand. @ Jonas Månsson |
FRÄMMANDE LAND
Du lilla ängel med spröda vingar,
flyger bort mot mörka land.
Utan kärlek, värme, ögon som tindrar,
öga mot öga, tand för tand.
Tankens kraft är stor o stark,
lyfter med ömhet mot fjärran.
landar försiktigt på främmande mark,
blodet nerför kinden sakta rann.
Du lever i kärlekens tunna bubbla,
ser igenom med sorgen smärtsam blick.
Kan man lyckas utan att snubbla,
undrar flickan som kärleken aldrig fick.
Men stark och trägen brukar vinna,
är ett ordspråk som ofta slår in.
Även du kommer tillslut kärleken finna,
och tänka; du är min, du är min.
VAR STARK!
@Jonas Månsson
flyger bort mot mörka land.
Utan kärlek, värme, ögon som tindrar,
öga mot öga, tand för tand.
Tankens kraft är stor o stark,
lyfter med ömhet mot fjärran.
landar försiktigt på främmande mark,
blodet nerför kinden sakta rann.
Du lever i kärlekens tunna bubbla,
ser igenom med sorgen smärtsam blick.
Kan man lyckas utan att snubbla,
undrar flickan som kärleken aldrig fick.
Men stark och trägen brukar vinna,
är ett ordspråk som ofta slår in.
Även du kommer tillslut kärleken finna,
och tänka; du är min, du är min.
VAR STARK!
@Jonas Månsson
LEKA MED ELDEN
Spegel spegel på väggen där,
lyser mot stjärnan som ensam är,
leker med elden som enfalden lär,
utan att någonsin få känna sig kär.
Har bränt sig förut med våldsam kraft,
den största kärlek hon nånsin har haft.
Försvann bland vågornas tunna brus,
kvar fanns bara ett tomhetens rus.
Lekte med elden i en galen romans,
kastade tilliten som där faktiskt fanns.
Den brann så sakta din vackra krans,
oh vad jag är säker på att den är hans.
Nu återstår bara att bränna sig hårt,
trots att det faktiskt är så svårt.
Men vad kan väl annars finnas kvar,
när man ej finner ett enda svar.
@Jonas Månsson
lyser mot stjärnan som ensam är,
leker med elden som enfalden lär,
utan att någonsin få känna sig kär.
Har bränt sig förut med våldsam kraft,
den största kärlek hon nånsin har haft.
Försvann bland vågornas tunna brus,
kvar fanns bara ett tomhetens rus.
Lekte med elden i en galen romans,
kastade tilliten som där faktiskt fanns.
Den brann så sakta din vackra krans,
oh vad jag är säker på att den är hans.
Nu återstår bara att bränna sig hårt,
trots att det faktiskt är så svårt.
Men vad kan väl annars finnas kvar,
när man ej finner ett enda svar.
@Jonas Månsson
LIVETS TRAPPA
Uppför trappan med tunga steg,
kämpar o strävar för att bli klar.
Stannar till och känner sig feg,
undrar så mycket vad straffet var.
Att leva i ensamt, ståtligt majestät,
för evigt fångad i glasets sken.
Försöker komma loss från hatets nät,
uppifrån man städar trappan ren.
Men det finns några steg som ej förstås,
av små människors kränkta syn.
Häpet man försöker öppna detta lås,
ser på med en fruktansvärd min.
Vi har kommit halvvägs upp i trappen,
men ser ej vårat mål.
Vi vill bara kunna trycka på knappen,
och ta smärtan med ett högt vrål.
Kommer vi någonsin komma ända upp,
och njuta av kärlekens makt.
Eller vinner livet sin sista kupp,
i maskopi med helvetets pakt.
Låt oss tänka på denna utveckling,
och sväva bort bland molnens fall.
Leta efter små bortglömda ting,
och söka efter den ensammes kall.
Trappan krossas under ohyggliga kval,
gnisslar o skiker för överlevnad.
Du måste bestämma och göra ditt val,
annars står smärtan o döden på rad.
@Jonas Månsson
kämpar o strävar för att bli klar.
Stannar till och känner sig feg,
undrar så mycket vad straffet var.
Att leva i ensamt, ståtligt majestät,
för evigt fångad i glasets sken.
Försöker komma loss från hatets nät,
uppifrån man städar trappan ren.
Men det finns några steg som ej förstås,
av små människors kränkta syn.
Häpet man försöker öppna detta lås,
ser på med en fruktansvärd min.
Vi har kommit halvvägs upp i trappen,
men ser ej vårat mål.
Vi vill bara kunna trycka på knappen,
och ta smärtan med ett högt vrål.
Kommer vi någonsin komma ända upp,
och njuta av kärlekens makt.
Eller vinner livet sin sista kupp,
i maskopi med helvetets pakt.
Låt oss tänka på denna utveckling,
och sväva bort bland molnens fall.
Leta efter små bortglömda ting,
och söka efter den ensammes kall.
Trappan krossas under ohyggliga kval,
gnisslar o skiker för överlevnad.
Du måste bestämma och göra ditt val,
annars står smärtan o döden på rad.
@Jonas Månsson
KOM RÄDDA MITT LIV
Kom rädda mitt liv,
kom ta mig loss,
så svårt förstås,
att ta ett sånt kliv.
Kom så ett litet frö,
med kärlekens hand.
Sätt känslan i brand,
låt träden smaka tö.
Kom älska mig nu,
i nöd och lust.
Kom ge mig tröst,
det finaste är du.
Kom lev nu med mig,
och dela min smärta.
Ge mig ditt hjärta,
och jag älskar dig.
Kom så blir vi gamla,
med sorg och glädje.
Åka spark och släde,
utan att ens ramla.
Kom och dö utan sorg,
tillsammans är vi starka.
Likt spädbarn kan sparka,
i mammans trygga borg.
Kom det känns lite spänt,
där kärleken nu fött.
tillslut har livet dött,
och dörren står på glänt.
Kom med mig in i ljuset,
släpp allt som du levt för.
Känn hur du sakta dör,
lev i det stora bruset.
@Jonas Månsson
kom ta mig loss,
så svårt förstås,
att ta ett sånt kliv.
Kom så ett litet frö,
med kärlekens hand.
Sätt känslan i brand,
låt träden smaka tö.
Kom älska mig nu,
i nöd och lust.
Kom ge mig tröst,
det finaste är du.
Kom lev nu med mig,
och dela min smärta.
Ge mig ditt hjärta,
och jag älskar dig.
Kom så blir vi gamla,
med sorg och glädje.
Åka spark och släde,
utan att ens ramla.
Kom och dö utan sorg,
tillsammans är vi starka.
Likt spädbarn kan sparka,
i mammans trygga borg.
Kom det känns lite spänt,
där kärleken nu fött.
tillslut har livet dött,
och dörren står på glänt.
Kom med mig in i ljuset,
släpp allt som du levt för.
Känn hur du sakta dör,
lev i det stora bruset.
@Jonas Månsson
SOLNEDGÅNG
Solens strålar sänker sig ner,
ljusets glädje finns nu ej mer.
Upp stiger mörkrets kalla sken,
tvättar dig tills du är alldeles ren.
Lägger sig svävande över din mark,
stackars min lilla du var ej så stark.
Döende gnyr du över livets misär,
jag är fortfarande här, men du är där.
Mitt i det hemskaste mörkaste skrik,
som dansande flyr från ditt liggande lik.
Ljuder en sång ut i mörkrets skugga,
regn börjar sakta men säkert dugga.
Jag står där med regnets kalla strålar,
tittar på dig med smärtans nålar.
Du ligger där stel och utan ditt liv,
men också nu utan slit och riv.
Regnet droppar och rinner från mig,
liksom livet så sakta rann ut ur dig.
Jag höjer min röst och skriker rakt ut,
med smärtans kunskap när allt är slut.
Skriker mot gud som däruppe finns,
nu när jag faktiskt äntligen minns.
Det är garanterat mitt eget fel,
att vi ej längre är en gemensam del.
Jag faller på knä med tårar som rinner,
min hjärna den kokar och hjärtat brinner.
Skakar mitt huvud och försöker förstå,
men jag kan inte rädda det som står på.
Vägrar att inse att min älskade är borta,
hon ligger där död, mina andetag är korta.
Jag vill bara följa hennes stapplande steg,
mot livet efter döden men jag är för feg.
Jag stannar här ensam utan kärlek och tröst,
mitt inre har gått från sommar till höst.
Men minnen som äter sönder mig innifrån,
gör att jag så gärna vill ta ett lån.
Ge mig henne åter och du får min själ,
jag hoppas fastän jag vet så väl.
Att döden är slutgiltig och kommer ej åter,
men trots det så sitter jag här och gråter.
Mitt liv är förstört men smärtan finns kvar,
det är nog det enda jag ej frivilligt spar.
Jag lägger mig mot marken och fattar mod,
försöker ej titta på min älskades blod.
Tar ett djupt andetag och hugger mig hårt,
jag trodde det skulle vara så så svårt.
Jag hade fel och nu ser jag ett ljus,
långt bort vid horisonten bildas ett krus.
Där uppe bland ljuset ser jag min dröm,
förstod ej varför jag varit så dum.
Nu är jag hos henne, mitt livs gnista.
hjärtat bultar som om det vill brista.
Jag lämnar dig aldrig någonsin mer,
lovar jag henne och sakta vi ler.
Tillsammans igen utan smärta och sorg,
vi låser oss in i kärlekens borg.
@Jonas Månsson
ljusets glädje finns nu ej mer.
Upp stiger mörkrets kalla sken,
tvättar dig tills du är alldeles ren.
Lägger sig svävande över din mark,
stackars min lilla du var ej så stark.
Döende gnyr du över livets misär,
jag är fortfarande här, men du är där.
Mitt i det hemskaste mörkaste skrik,
som dansande flyr från ditt liggande lik.
Ljuder en sång ut i mörkrets skugga,
regn börjar sakta men säkert dugga.
Jag står där med regnets kalla strålar,
tittar på dig med smärtans nålar.
Du ligger där stel och utan ditt liv,
men också nu utan slit och riv.
Regnet droppar och rinner från mig,
liksom livet så sakta rann ut ur dig.
Jag höjer min röst och skriker rakt ut,
med smärtans kunskap när allt är slut.
Skriker mot gud som däruppe finns,
nu när jag faktiskt äntligen minns.
Det är garanterat mitt eget fel,
att vi ej längre är en gemensam del.
Jag faller på knä med tårar som rinner,
min hjärna den kokar och hjärtat brinner.
Skakar mitt huvud och försöker förstå,
men jag kan inte rädda det som står på.
Vägrar att inse att min älskade är borta,
hon ligger där död, mina andetag är korta.
Jag vill bara följa hennes stapplande steg,
mot livet efter döden men jag är för feg.
Jag stannar här ensam utan kärlek och tröst,
mitt inre har gått från sommar till höst.
Men minnen som äter sönder mig innifrån,
gör att jag så gärna vill ta ett lån.
Ge mig henne åter och du får min själ,
jag hoppas fastän jag vet så väl.
Att döden är slutgiltig och kommer ej åter,
men trots det så sitter jag här och gråter.
Mitt liv är förstört men smärtan finns kvar,
det är nog det enda jag ej frivilligt spar.
Jag lägger mig mot marken och fattar mod,
försöker ej titta på min älskades blod.
Tar ett djupt andetag och hugger mig hårt,
jag trodde det skulle vara så så svårt.
Jag hade fel och nu ser jag ett ljus,
långt bort vid horisonten bildas ett krus.
Där uppe bland ljuset ser jag min dröm,
förstod ej varför jag varit så dum.
Nu är jag hos henne, mitt livs gnista.
hjärtat bultar som om det vill brista.
Jag lämnar dig aldrig någonsin mer,
lovar jag henne och sakta vi ler.
Tillsammans igen utan smärta och sorg,
vi låser oss in i kärlekens borg.
@Jonas Månsson
BLODROS
En ros svart som koagulerat blod,
faller mot marken vid graven där.
Med söndriga blad och vassa klor,
den ryser av välbehagens mod.
Varför ligger den alldeles ensam här,
säger den att det är här den bor.
Ligger den och ruttnar utan substans,
eller värmer den någon någonstans.
Som ett monument över någons grav,
ligger den och påpekar alla livets krav.
Med alla dess broderier som vi klär,
på alla dessa saker som vi tror.
En ros svart som helvetets grop,
ruttnar bort i markens gyttja.
Över vidden hörs ett avlägset rop,
på något vi tillsammans kan nyttja.
@Jonas Månsson
faller mot marken vid graven där.
Med söndriga blad och vassa klor,
den ryser av välbehagens mod.
Varför ligger den alldeles ensam här,
säger den att det är här den bor.
Ligger den och ruttnar utan substans,
eller värmer den någon någonstans.
Som ett monument över någons grav,
ligger den och påpekar alla livets krav.
Med alla dess broderier som vi klär,
på alla dessa saker som vi tror.
En ros svart som helvetets grop,
ruttnar bort i markens gyttja.
Över vidden hörs ett avlägset rop,
på något vi tillsammans kan nyttja.
@Jonas Månsson
VINTERVILA
| Med snön som täcke över mark och hav, döljer sig en smärta så djup och kall. Lever sitt liv som vaksamhetens slav, kämpar för att ta sig ifrån detta fall. Vinterns grepp om hjärtats skörhet, ligger där starkt och sväller. Med allt som finns och det vi vet, är det nu det verkligen gäller. Att vara stark trots kylans grepp, värm den ensammes hand. Vi vänder oss om och skriker släpp, om alla dessa falska band. Låt mig vila under den fallande snön, jag kommer att släppa taget. Se på min kalla öppna mun, du vann det sista slaget. @Jonas Månsson |
MÅNSKEN
Månens ljus som rinner ner över oss,
får mig att älska dess formlösa liv.
Låt oss bara leva och sluta slåss,
för det som kämpar för att ta sig loss.
Behåll det inom dig utan skrik och hat,
släpp ej ut det någon längre stund.
Se på mig jag vet att du är lat,
se rovdjuret som betraktar sin döda mat.
Låt det rinna över ändlösa hav,
ditt obeskrivligt äckliga svarta hat.
Se det snurra runt smärtans nav,
giftet som droppar är sjukligt sav.
Begrav mig i nattens ensamma synd,
utan värme eller min kärleks tröst.
Aldrig känna handen mot min kind,
tänk vilket onårbart underbart fynd.
@Jonas Månsson
får mig att älska dess formlösa liv.
Låt oss bara leva och sluta slåss,
för det som kämpar för att ta sig loss.
Behåll det inom dig utan skrik och hat,
släpp ej ut det någon längre stund.
Se på mig jag vet att du är lat,
se rovdjuret som betraktar sin döda mat.
Låt det rinna över ändlösa hav,
ditt obeskrivligt äckliga svarta hat.
Se det snurra runt smärtans nav,
giftet som droppar är sjukligt sav.
Begrav mig i nattens ensamma synd,
utan värme eller min kärleks tröst.
Aldrig känna handen mot min kind,
tänk vilket onårbart underbart fynd.
@Jonas Månsson
