MSN : [email protected]

Solens strålar sänker sig ner,
ljusets glädje finns nu ej mer.
Upp stiger mörkrets kalla sken,
tvättar dig tills du är alldeles ren.

Lägger sig svävande över din mark,
stackars min lilla du var ej så stark.
Döende gnyr du över livets misär,
jag är fortfarande här, men du är där.

Mitt i det hemskaste mörkaste skrik,
som dansande flyr från ditt liggande lik.
Ljuder en sång ut i mörkrets skugga,
regn börjar sakta men säkert dugga.

Jag står där med regnets kalla strålar,
tittar på dig med smärtans nålar.
Du ligger där stel och utan ditt liv,
men också nu utan slit och riv.

Regnet droppar och rinner från mig,
liksom livet så sakta rann ut ur dig.
Jag höjer min röst och skriker rakt ut,
med smärtans kunskap när allt är slut.

Skriker mot gud som däruppe finns,
nu när jag faktiskt äntligen minns.
Det är garanterat mitt eget fel,
att vi ej längre är en gemensam del.

Jag faller på knä med tårar som rinner,
min hjärna den kokar och hjärtat brinner.
Skakar mitt huvud och försöker förstå,
men jag kan inte rädda det som står på.

Vägrar att inse att min älskade är borta,
hon ligger där död, mina andetag är korta.
Jag vill bara följa hennes stapplande steg,
mot livet efter döden men jag är för feg.

Jag stannar här ensam utan kärlek och tröst,
mitt inre har gått från sommar till höst.
Men minnen som äter sönder mig innifrån,
gör att jag så gärna vill ta ett lån.

Ge mig henne åter och du får min själ,
jag hoppas fastän jag vet så väl.
Att döden är slutgiltig och kommer ej åter,
men trots det så sitter jag här och gråter.

Mitt liv är förstört men smärtan finns kvar,
det är nog det enda jag ej frivilligt spar.
Jag lägger mig mot marken och fattar mod,
försöker ej titta på min älskades blod.

Tar ett djupt andetag och hugger mig hårt,
jag trodde det skulle vara så så svårt.
Jag hade fel och nu ser jag ett ljus,
långt bort vid horisonten bildas ett krus.

Där uppe bland ljuset ser jag min dröm,
förstod ej varför jag varit så dum.
Nu är jag hos henne, mitt livs gnista.
hjärtat bultar som om det vill brista.

Jag lämnar dig aldrig någonsin mer,
lovar jag henne och sakta vi ler.
Tillsammans igen utan smärta och sorg,
vi låser oss in i kärlekens borg.

@Jonas Månsson