BLODROS
En ros svart som koagulerat blod,
faller mot marken vid graven där.
Med söndriga blad och vassa klor,
den ryser av välbehagens mod.
Varför ligger den alldeles ensam här,
säger den att det är här den bor.
Ligger den och ruttnar utan substans,
eller värmer den någon någonstans.
Som ett monument över någons grav,
ligger den och påpekar alla livets krav.
Med alla dess broderier som vi klär,
på alla dessa saker som vi tror.
En ros svart som helvetets grop,
ruttnar bort i markens gyttja.
Över vidden hörs ett avlägset rop,
på något vi tillsammans kan nyttja.
@Jonas Månsson
faller mot marken vid graven där.
Med söndriga blad och vassa klor,
den ryser av välbehagens mod.
Varför ligger den alldeles ensam här,
säger den att det är här den bor.
Ligger den och ruttnar utan substans,
eller värmer den någon någonstans.
Som ett monument över någons grav,
ligger den och påpekar alla livets krav.
Med alla dess broderier som vi klär,
på alla dessa saker som vi tror.
En ros svart som helvetets grop,
ruttnar bort i markens gyttja.
Över vidden hörs ett avlägset rop,
på något vi tillsammans kan nyttja.
@Jonas Månsson
Kommentarer
Trackback
