NÄR LÖVEN FALLER FRÅN SKYN
| När löven faller bort och marken är full, då dansar jag länge bland blad och mull. Med glädje som blöder och mörkret i syn, faller jag sakta men säkert mot dyn. Blodet det rusar med ögon som ser, hatet det skrattar och smärtan den ler, Kärlek förstörs, strilar från hjärtat ner, likt löv i hösten som nu aldrig mer, någon glädje eller värme till andra ger. Jag saknar er alla och ber en bön, att sakta få tyna och gå före i kön. Men min tid är inte kommen ännu tyvär, jag plågas för att längtan fortfarande är, så stor till den jag håller kär. Jag hatar er alla för att ingen förstår, hur ensam och plågad jag faktiskt är, Jag kämpar och strävar så gått jag förmår, att stryka den stora och bitande tår, som faller mot marken vid löven där. Jag döljer mig själv under ömsande skinn, för att slippa att huggas av tillitens kniv. Då sätter ni eld och skriker brinn, utan att tänka på mitt döende liv. @Jonas Månsson |
Kommentarer
Trackback
