BRUTNA LÖFTEN
Vad gör du med löften som aldrig slår in,
som gräver så djupa hål.
Vad gör du med livet och kärleken din,
mycket är det ditt hjärta tål.
Vad drömmer du när du så ensam är,
med natten som täcke i kväll.
Hur tacklar du känslan där du skär,
jag ber dig min vän att vara snäll.
Vad gör du åt fågeln som sitter så tyst,
på grenen till minnerna dina.
Vad ger du för sanning när du blir kysst,
då sanden har börjat sina.
Vad leker du när du i natten finns,
bland rosor och bladen i moll.
Jag är så säker på att du minns,
fastän du inte har någon koll.
Vad är det du skriker i örat på mig,
det ljuder så hårt i mitt ljus.
Med värmen som lyser där ovan dig,
ges applåder och ett ljudligt sus.
Vad är det som låter ur klockan där,
vad är det för sällsamt ur.
Jag lovar dig att alltid finnas här,
sången har gått från moll till dur.
@Jonas Månsson
som gräver så djupa hål.
Vad gör du med livet och kärleken din,
mycket är det ditt hjärta tål.
Vad drömmer du när du så ensam är,
med natten som täcke i kväll.
Hur tacklar du känslan där du skär,
jag ber dig min vän att vara snäll.
Vad gör du åt fågeln som sitter så tyst,
på grenen till minnerna dina.
Vad ger du för sanning när du blir kysst,
då sanden har börjat sina.
Vad leker du när du i natten finns,
bland rosor och bladen i moll.
Jag är så säker på att du minns,
fastän du inte har någon koll.
Vad är det du skriker i örat på mig,
det ljuder så hårt i mitt ljus.
Med värmen som lyser där ovan dig,
ges applåder och ett ljudligt sus.
Vad är det som låter ur klockan där,
vad är det för sällsamt ur.
Jag lovar dig att alltid finnas här,
sången har gått från moll till dur.
@Jonas Månsson
BRINNANDE ÄNGEL
Ge mig en kyss och låt mig försmäkta,
ge mig kärlek som gör mig till man.
Lova mig för alltid att känslan är äkta,
lova mig för allt som du har och kan.
Brinnande ängel ro mig i land,
ge mig ditt hjärta medans du kan.
Sovande känsla som rinner likt sand,
kände du smärtan som i handen rann.
Ge mig din bädd där du alltid sov,
att älska med glädje och ärliga krav.
Ge mig din ande och jag ger dig lov,
att bygga ett skepp längs mitt ensamma hav.
Segla med luft och ditt hjärtas spel,
styr det mot hamnen som starkast är.
Kom intill mitt hjärta och bli en del,
där du är vackrast och jag blir kär.
Ge mig ditt liv och du kärleken får,
att älska i nöd och tills döden tar vid.
Så lagar jag spegeln och läker ditt sår,
och kommer för alltid att stå bredvid.
Hör du de toner som spelar för oss,
alena mot himlen vi tillsammans far.
Men aldrig vi gråter och aldrig vi slåss,
utan att minnas det finaste vi har.
KÄRLEKEN!
@Jonas Månsson
ge mig kärlek som gör mig till man.
Lova mig för alltid att känslan är äkta,
lova mig för allt som du har och kan.
Brinnande ängel ro mig i land,
ge mig ditt hjärta medans du kan.
Sovande känsla som rinner likt sand,
kände du smärtan som i handen rann.
Ge mig din bädd där du alltid sov,
att älska med glädje och ärliga krav.
Ge mig din ande och jag ger dig lov,
att bygga ett skepp längs mitt ensamma hav.
Segla med luft och ditt hjärtas spel,
styr det mot hamnen som starkast är.
Kom intill mitt hjärta och bli en del,
där du är vackrast och jag blir kär.
Ge mig ditt liv och du kärleken får,
att älska i nöd och tills döden tar vid.
Så lagar jag spegeln och läker ditt sår,
och kommer för alltid att stå bredvid.
Hör du de toner som spelar för oss,
alena mot himlen vi tillsammans far.
Men aldrig vi gråter och aldrig vi slåss,
utan att minnas det finaste vi har.
KÄRLEKEN!
@Jonas Månsson
FRÄMMANDE LAND
Du lilla ängel med spröda vingar,
flyger bort mot mörka land.
Utan kärlek, värme, ögon som tindrar,
öga mot öga, tand för tand.
Tankens kraft är stor o stark,
lyfter med ömhet mot fjärran.
landar försiktigt på främmande mark,
blodet nerför kinden sakta rann.
Du lever i kärlekens tunna bubbla,
ser igenom med sorgen smärtsam blick.
Kan man lyckas utan att snubbla,
undrar flickan som kärleken aldrig fick.
Men stark och trägen brukar vinna,
är ett ordspråk som ofta slår in.
Även du kommer tillslut kärleken finna,
och tänka; du är min, du är min.
VAR STARK!
flyger bort mot mörka land.
Utan kärlek, värme, ögon som tindrar,
öga mot öga, tand för tand.
Tankens kraft är stor o stark,
lyfter med ömhet mot fjärran.
landar försiktigt på främmande mark,
blodet nerför kinden sakta rann.
Du lever i kärlekens tunna bubbla,
ser igenom med sorgen smärtsam blick.
Kan man lyckas utan att snubbla,
undrar flickan som kärleken aldrig fick.
Men stark och trägen brukar vinna,
är ett ordspråk som ofta slår in.
Även du kommer tillslut kärleken finna,
och tänka; du är min, du är min.
VAR STARK!
FRAMTIDSTRO
Jag mötte henne utanför sorgens borg,
med änglars glädje i skyn.
Hon tog bort min svärta och min sorg,
vilken galet vacker syn.
Isen smälte på den kalla sjö,
solen gick upp tillslut.
Kommer hon att smälta till tö,
likt ett glas som stod på lut.
Jag lever upp och skrattar glatt,
och dansar runt bland vänner.
Kysser henne tills hon blir matt,
vilken kärlek jag äntligen känner.
Ögon som tindrar och munnen som ler,
den sprider stjärnor omkring sig.
Blicken som förför och skriker efter mer,
irrar omkring och finner tillslut mig.
Glöden känns som ett öppnande sår,
som hon läker med sin varma brygd.
Vilken ynnest att jag känslan får,
det är en välkommen dygd.
Lyckan infinner sig i pojkens kropp,
läker allt det onda som lagt bo.
Äntligen känner jag mig på topp,
och jag har funnit min framtidstro.
@Jonas Månsson
med änglars glädje i skyn.
Hon tog bort min svärta och min sorg,
vilken galet vacker syn.
Isen smälte på den kalla sjö,
solen gick upp tillslut.
Kommer hon att smälta till tö,
likt ett glas som stod på lut.
Jag lever upp och skrattar glatt,
och dansar runt bland vänner.
Kysser henne tills hon blir matt,
vilken kärlek jag äntligen känner.
Ögon som tindrar och munnen som ler,
den sprider stjärnor omkring sig.
Blicken som förför och skriker efter mer,
irrar omkring och finner tillslut mig.
Glöden känns som ett öppnande sår,
som hon läker med sin varma brygd.
Vilken ynnest att jag känslan får,
det är en välkommen dygd.
Lyckan infinner sig i pojkens kropp,
läker allt det onda som lagt bo.
Äntligen känner jag mig på topp,
och jag har funnit min framtidstro.
@Jonas Månsson
DE PERVERSAS FREAKSHOW
När mörkret faller och omsluter ens själ,
är solen svunnen för alltid.
Även om ni alla menar så väl,
lär ni inte visa det i min tid.
Hon var en varm sol i mitt vinterlandskap,
tills solen dog ut och försvann.
Jag blöder och använder mitt redskap,
tills kärleken dog och blodet rann.
Jag arbetar med vördnad och tålamod,
använder hennes kropp som bänk.
Läser på ryggen där det inristat stod,
?de perversas freakshow? som länk.
Med handen som drar kniven över kroppen,
med suktande efter ditt sköra kött.
Så var det som om den sista droppen,
fick mig att darra och se allting rött.
Jag dricker upp ditt liv genom falsett,
äter mig igenom åratal av sång.
Jag förstår som alltid att jag har rätt,
när ljuset försvann på en gång.
Ät mig och drick vårt urin tillsammans,
låt oss skåla över min döda kropp.
Följ mig i de skadades sjuka dans,
så ska jag ge dig ditt sista hopp.
Måla oss i din egen perversa tavla,
sudda ut det som fanns där innan.
Vad är det egentligen du vill avla,
något ensamt monster till man.
Jag sänker dig i mitt brinnande hjärta,
begraver dig bland kött och blod.
Du kommer aldrig mer känna smärta,
jag hoppas att du tillslut förstod.
@Jonas Månsson
är solen svunnen för alltid.
Även om ni alla menar så väl,
lär ni inte visa det i min tid.
Hon var en varm sol i mitt vinterlandskap,
tills solen dog ut och försvann.
Jag blöder och använder mitt redskap,
tills kärleken dog och blodet rann.
Jag arbetar med vördnad och tålamod,
använder hennes kropp som bänk.
Läser på ryggen där det inristat stod,
?de perversas freakshow? som länk.
Med handen som drar kniven över kroppen,
med suktande efter ditt sköra kött.
Så var det som om den sista droppen,
fick mig att darra och se allting rött.
Jag dricker upp ditt liv genom falsett,
äter mig igenom åratal av sång.
Jag förstår som alltid att jag har rätt,
när ljuset försvann på en gång.
Ät mig och drick vårt urin tillsammans,
låt oss skåla över min döda kropp.
Följ mig i de skadades sjuka dans,
så ska jag ge dig ditt sista hopp.
Måla oss i din egen perversa tavla,
sudda ut det som fanns där innan.
Vad är det egentligen du vill avla,
något ensamt monster till man.
Jag sänker dig i mitt brinnande hjärta,
begraver dig bland kött och blod.
Du kommer aldrig mer känna smärta,
jag hoppas att du tillslut förstod.
@Jonas Månsson
SMÄRTANS GÅTA
Smärtans gåva till den ensamma,
blodets värme som rinner.
Tänker att det gör detsamma,
om hon tillslut försvinner.
Utan någon vid ens sida,
koagulerar blodet tillslut.
Hur mycket ska man lida,
innan datumet gått ut.
Smärtan som river ens inre,
kan tänka mig hur hon slet.
Kommer hon att bli mindre,
det är det ingen som vet.
Kan jag inte få vad jag vill,
är det drömmen som flyr.
Hon gråter och skriker till,
samtidigt som hon gnyr.
Med slag vill jag tvinga ur,
henne alla falska ord.
Det kan bara kallas tur,
om det inte slutar som mord.
Gåvan har blodets smak,
underbar men ändå så rå.
Jag vet att jag står rak,
när jag inte glädjen kan få.
@Jonas Månsson
blodets värme som rinner.
Tänker att det gör detsamma,
om hon tillslut försvinner.
Utan någon vid ens sida,
koagulerar blodet tillslut.
Hur mycket ska man lida,
innan datumet gått ut.
Smärtan som river ens inre,
kan tänka mig hur hon slet.
Kommer hon att bli mindre,
det är det ingen som vet.
Kan jag inte få vad jag vill,
är det drömmen som flyr.
Hon gråter och skriker till,
samtidigt som hon gnyr.
Med slag vill jag tvinga ur,
henne alla falska ord.
Det kan bara kallas tur,
om det inte slutar som mord.
Gåvan har blodets smak,
underbar men ändå så rå.
Jag vet att jag står rak,
när jag inte glädjen kan få.
@Jonas Månsson
SMÅ TRASIGA BITAR
Jag gick sönder i små trasiga bitar,
vad finns kvar att göra för dig?
Att laga skärvor som ingen hittar,
är det vad som väntar för mig.
Se spegeln som visar det du ej vill veta,
se ljuset som kastas åter.
Se färgen som blandas där du vill leta,
se tjejen som äntligen förlåter.
Hör den spröda linjen förstöras,
be till en gud du har hört om.
Skrik att hemligheten ej får röras,
utan att hon säger; snälla kom!
Ge glädjen till livet ett ensamt tack,
trots skärvorna som ej vill lagas,
Ta motgångar med en liten klack,
utan att lögnen nånsin uppdagas.
Nu spelar ett hjärta en ensam melodi,
så ljuvlig att alla änglar gråter.
Med klockor som ringer och ger emtati,
och visar hur sorg egentligen låter.
@Jonas Månsson
vad finns kvar att göra för dig?
Att laga skärvor som ingen hittar,
är det vad som väntar för mig.
Se spegeln som visar det du ej vill veta,
se ljuset som kastas åter.
Se färgen som blandas där du vill leta,
se tjejen som äntligen förlåter.
Hör den spröda linjen förstöras,
be till en gud du har hört om.
Skrik att hemligheten ej får röras,
utan att hon säger; snälla kom!
Ge glädjen till livet ett ensamt tack,
trots skärvorna som ej vill lagas,
Ta motgångar med en liten klack,
utan att lögnen nånsin uppdagas.
Nu spelar ett hjärta en ensam melodi,
så ljuvlig att alla änglar gråter.
Med klockor som ringer och ger emtati,
och visar hur sorg egentligen låter.
@Jonas Månsson
DRICK MITT BLOD
Som en vampyr i mörkret du vandrar,
med tunga hemska steg.
Stora mörka moln när du klandrar,
den som alltid var feg.
Med blod som föda i ensamheten,
du dricker dig full på rött.
Och fortsätter söka evigheten,
trots att du den aldrig mött.
Svart som sot är färgen i ditt öga,
en blick så hård och kall.
Detta hjälper naturligtvis föga,
när du väl påbörjat ditt fall.
I ruinens trånga och mörka bo,
ligger djuren stilla och ber.
Skriet ljuder av den vassa klo,
sliter i deras kött lite mer.
Hon ser på den söndriga döende kropp,
som ligger där trasig och död.
Utan liv och utan naturligt hopp,
söndersliten och färgad röd.
Hon böjer sig ner och smakar på livet,
suger i sig med välbehag.
Nu när hon äntligen tagit klivet,
slår hjärtat så sakta ett slag.
Som en vampyr hon vandrar åter runt,
i dimman hon söker efter något.
Livet hon lever är inte sunt,
men det var precis som hon trott.
@Jonas Månsson
med tunga hemska steg.
Stora mörka moln när du klandrar,
den som alltid var feg.
Med blod som föda i ensamheten,
du dricker dig full på rött.
Och fortsätter söka evigheten,
trots att du den aldrig mött.
Svart som sot är färgen i ditt öga,
en blick så hård och kall.
Detta hjälper naturligtvis föga,
när du väl påbörjat ditt fall.
I ruinens trånga och mörka bo,
ligger djuren stilla och ber.
Skriet ljuder av den vassa klo,
sliter i deras kött lite mer.
Hon ser på den söndriga döende kropp,
som ligger där trasig och död.
Utan liv och utan naturligt hopp,
söndersliten och färgad röd.
Hon böjer sig ner och smakar på livet,
suger i sig med välbehag.
Nu när hon äntligen tagit klivet,
slår hjärtat så sakta ett slag.
Som en vampyr hon vandrar åter runt,
i dimman hon söker efter något.
Livet hon lever är inte sunt,
men det var precis som hon trott.
@Jonas Månsson
KÄRLEKENS SYMBOL
Låt mig leva, låt mig dö, älska nån ren som snö. Hon brinner, hon ler, hon finns, mina minnen bränner o jag minns. Kärlek till ängeln som fanns, i mitt liv som en älvas dans. Aldrig ska jag henne glömma, om jag så ska livet tömma. Med glädje o sorg i livets mun, kärleken är så tunn så tunn. Snöspöket far över vit bädd, vill aldrig riktigt bli sedd. Men jag ser henne i mitt hjärta, trots att det hon gav var smärta. Låt mig aldrig känna så här igen, då blir jag vilande i dödens säng. Tunna bitar av tillit far omkring, går ihop mot varandra. Varför är kärlekens symbol en ring, När man tillslut bara kan klandra. Varandra för hur allting blev, frågar den som detta skrev. flyger bort och skriker LEV, JAG ÄLSKAR DIG!!! @Jonas Månsson |
LIVMODER
| Aldrig har jag trott att jag skall finnas, lämnad till ett öde med kraft och slag. Jag levde, det trodde jag ett litet tag, tills jag insåg att jag isf borde minnas. Är jag månne död, lämnad till jordens sköte, med modervattnet så hett och oförstört. Mitt liv blev ett långt sjukligt möte, med demoner som djävulen slingrigt fört. Att äta min oskuldfullhet, att suga mitt välmod, blev deras tidsfördriv i ett pulserande varsår. Dagar blev till veckor, veckor till år, och fortfarande känner jag ett satans vemod. Världen har tagit en horas skrud, djävulen är jordens hallick. Men vem är då horan, är det Gud? När han inte oskulden fick! @Jonas Månsson |
GRYNINGSLJUS
Med ljuset upp i halsen,
med sången i minne.
Vi dansar runt i valsen,
och håller oss inne.
Med hat vi tittar runt,
på andras tankar.
Känna så är inte sunt,
huvudet bankar.
Valsens melodi den skär,
oss i sorgsna bitar.
Den smärta som vi bär,
leker clown o narr.
Lurar oss på livets tråd,
får oss ur vår flykt.
Lyd nu ett ensamt råd,
behåll det du knykt.
@Jonas Månsson
DEN GYLLENE ROSEN
| Blänkande sken i morgonljus, ler och tänker på kärlek. flyter bort i gyllene rus, bara le och känna sig vek. Med vackert hår o blick mot skyn, hon svänger runt och skrattar. o vilken underbart vacker syn, när hon spricker upp och fattar. Att hon är underbar och önskvärd, att kärlek hon kan få. Fastän hon ännu inte är lärd, att kärlekens händer nå. Lev livet med glädje och sprall, skratta och gråt, utan tvång. Då kommer inget våldsamt fall, utan stick ut i livet med ett språng. @ Jonas Månsson |
SINNETS RAS
Där vänskap strilar där finns du med blomman i handen där vänskap försvinnar finns jag simmar med anden där vänskap vilar där fanns vi det försvann i sanden Där kärlek frodas i djup extas löper gränsen tunn till att älska i nöd o lust hjälp den rödes mun skriker jag med tom röst krafsar utmed sinnets ras Där hatet växer där finns du med kniven i köttet där hatet gror där finns jag med något ruttet där hatet flyter fanns allt känslan kallas mätt Låt oss flyga bort... @Jonas Månsson |
ENSAMHET
Ensamhet är som tjära,
kletar sig fast i hjärnan.
Hur mycket ska man bära,
innan det brister i kärnan.
Jag bär iväg min egen dom,
över att jag fanns i lyckan.
Tung att bära för den är tom,
på kärlek och vänskap jag fann.
Solen lyser över bar mark,
kastar skuggor av feghet.
Jag är inte stor, men stark,
efter allt som jag vet.
Hatten jag bär är av sot,
glöden brinner i den än.
Mörkret är ett stort hot,
släcker mig sakta och sen...
@Jonas Månsson
NÄR SÅNGEN DÖTT
En sång fanns i jorden,
den frös till is.
Mitt hjärta brann för allt,
upplöstes likt dis.
Kärlek fanns djupt i orden,
begravd under smärta.
Nu är allt dött och kallt,
liksom mitt frusna hjärta.
Änglarna tindrar i ljuset,
kämpar för sitt liv.
Nu när allt är fruset,
skärs vingarna av kniv.
Stjärnorna blixtrar med rött,
värmer mig i mörkret,
trots att allt är dött,
lever jag så sakta igen.
@Jonas Månsson
DÖDENS FRUSNA SJÖ
Utan att kunna simma i mörker,
flyter jag på vågornas svärta.
Tar mig genom livet med smärta,
för att jag har ett så ensamt hjärta.
Dödens frusna sjö stormar o blåser,
jag lägger glädjen inom mig och låser.
Rädda mig ur vågornas hatiska storm,
låt mig stöpa och hjälpa dig i form.
Låt mig leva!
@Jonas Månsson
flyter jag på vågornas svärta.
Tar mig genom livet med smärta,
för att jag har ett så ensamt hjärta.
Dödens frusna sjö stormar o blåser,
jag lägger glädjen inom mig och låser.
Rädda mig ur vågornas hatiska storm,
låt mig stöpa och hjälpa dig i form.
Låt mig leva!
@Jonas Månsson
BÖRDAN
En börda att bära så stor o tung,
gör livet till svart och sot.
Jag skriker, trots att jag ej är ung,
att ack vad det ömt tar emot.
Varför leva ensam och blottad,
utan kläder, värme och skor.
Gå runtomkring och bli bespottad,
med ord och slag och snor.
Vill leva i harmoni och kärlek,
med värme och sällsam ljus.
utan att känna av något svek,
bara ett endaste stort rus.
@Jonas Månsson
gör livet till svart och sot.
Jag skriker, trots att jag ej är ung,
att ack vad det ömt tar emot.
Varför leva ensam och blottad,
utan kläder, värme och skor.
Gå runtomkring och bli bespottad,
med ord och slag och snor.
Vill leva i harmoni och kärlek,
med värme och sällsam ljus.
utan att känna av något svek,
bara ett endaste stort rus.
@Jonas Månsson
VÄNTA
| Med en ängels tålamod väntade du, med tårarna rinnande nerför kinden. Löven fladdrar, ridande på vinden, det är som alltid, det är nu. Jag sitter o längtar nedanför linden. Jag sitter bland älvor och bland löv, dansar med klockan tickande sakta. Jag vet att min älskarinna är döv, hör den druckna vinden viska tyst, akta! Vad skall jag göra, vem skall jag vakta? Min sorg är lika påtaglig som hennes kropp, men jag skrattar åt eländet, åt all misär. Jag leker farligt på branten till bergets topp, hoppas o längtar efter att åter bli kär. Skall jag finna den som tillhör blommans knopp. Tårarna rinner från dina ögon, fryser till is, våren är svunnen, vintern är här. Jag ser genom ångan, genom all dis, jag vill vara där du är. Men jag är dum och livets tärning är vis! @Jonas Månsson |
HÄGRING
Ännu en gång har jag lurats
av speglingarnas liv.
En öken av tankar som bara växer
och tränger bort all min kraft och vilja.
Ännu en gång har jag trott mig finnas,
trott mig verkligen leva.
En oas är allt jag har kvar,
men också det var en hägring.
av speglingarnas liv.
En öken av tankar som bara växer
och tränger bort all min kraft och vilja.
Ännu en gång har jag trott mig finnas,
trott mig verkligen leva.
En oas är allt jag har kvar,
men också det var en hägring.
SMÄRTFÅGELN
| Som en fladdrande låga du brann i mig nu är du för evigt borta och lågan för alltid släckt. Till gryningsljus slungar mig drömmen ut ur fantasin och in i verkligheten på en fallande gren sitter en fågel fick på näbben en nyvaken droppe den lyfter sakta sitt lilla söta huvud fäster det på ett ensamt blad som ruskar på sig likt en fontän. Bladet, lika färskt som jag sträcker sig efter mitt sinne glider igenom det snabbt för att sedan fly. Jag minns det från drömmen. När jag vaknat och stigit upp sitter på fönsterbläcket en liten fågel den ser på mig med sorgsen blick som om jag har felat vad vill den mig frågar jag febrilt den bara ser på mig med sina kristallögon jag förnimmer sakta en svag känsla av att känslan känna. Jag måste ha sett frågande ut för fågeln breder ut sina vingar och ruskar på huvudet jag lider, förstår ju inte vad den försöker säga. den ser med förebådande ögon och flyger sedan sin kos. Var det en ande eller kanske en fe i fågelhamn frågor, frågor men aldrig några svar kanske det var smärtans fågel Ja, jag skall döpa den till smärtfågeln. Har du kanske mött den någon gång sett den flyga förbi och sätta sin smärtans klo rakt in i ditt hjärta för att där gräva och riva Säg vem har skapat kärleken vem har sådan fantasi och varför är reglerna sådana att man skall få såna djupa hål säg varför gör det så ont varför river och sliter det. När jag tänker sådana tankar brukar smärtfågeln komma förbi den leker tanklöst i vindarnas konungs grepp jag känner lukten av honung smeka mina känselstrå jag gömmer mig i mitt inre för att kunna titta ut ut på en äng av vissna blommor jag undrar vad gud tänkte på om blommor får vissna och dö. Jag kommer till sans och kastar små glimtar ut ut ur min egna värld och in i dom andras den är visserligen vacker om än lite grå i kanterna nu börjar striden om vem som skall ha makten Utgången är som vanligt Fröken Natt har ännu en seger mot Jungfru Dag silversken över min mark en skugga av förnöjelse det avger En annan skugga blandas plötsligt in och jag ser, ser min alldeles egna smärtfågel komma glidande i natten förödmjukad av att jag dröjt så länge Har du någon egen smärtfågel? |
