ROSTRÄDGÅRD
En rosträdgård ligger begravd bland liljekonvaljer,
bland vackra blommor och hungriga bin.
En sjö ligger bredvid alldeles fri från slingriga aljer,
ta fram kärlek och häll upp ett glas vin.
En flicka så vacker att andan faller ur,
släpper ut sitt guldhår med lockar som vågor.
Att henne få kyssa är inte bara tur,
men ack vad det får hjärtat att gå upp i lågor.
Drick glaset med glädje och andan i halsen,
känn hjärtats pumpande och lyckans kårar.
Följ med henne upp och för henne i valsen,
så att du inte stämningen förstör och henne sårar.
Känn hur regnet börjar strila utan att ni blir blöta,
det bara rinner av er utan att sätta sitt avtryck.
Det är en vacker tavla ni målar, ni är så söta,
ni får livet att skratta när ni kärlek äntligen fick.
@Jonas Månsson
bland vackra blommor och hungriga bin.
En sjö ligger bredvid alldeles fri från slingriga aljer,
ta fram kärlek och häll upp ett glas vin.
En flicka så vacker att andan faller ur,
släpper ut sitt guldhår med lockar som vågor.
Att henne få kyssa är inte bara tur,
men ack vad det får hjärtat att gå upp i lågor.
Drick glaset med glädje och andan i halsen,
känn hjärtats pumpande och lyckans kårar.
Följ med henne upp och för henne i valsen,
så att du inte stämningen förstör och henne sårar.
Känn hur regnet börjar strila utan att ni blir blöta,
det bara rinner av er utan att sätta sitt avtryck.
Det är en vacker tavla ni målar, ni är så söta,
ni får livet att skratta när ni kärlek äntligen fick.
@Jonas Månsson
BARNAKÖR
Den lilla barnakören sjunger så sorgset,
betraktar med falkögon den unga damen.
Med tindrande ögon de vet vad de just sett,
och höjer rösterna och sjunger amen.
De vaggar fram och tillbaka synkroniserade,
med den falska slingan av en barnaröst.
Med små vridna kroppar så totalt toterade,
skriker de plågsamt efter någons tröst.
Deras tomma ögon flackar fram och tillbaka,
spända och rädda, utan att få känna tillit.
De slår sig aldrig till ro utan att alltid vaka,
känn orons smärta och ensamma slit.
Med så ljuvligt sköra och tunna rösters musik,
breder sången ut sig över hjärtats band.
Snart stapplas kroppar över varandras lik,
och dödens skrik flyger över vårt land.
De små barnen finns nu ej längre sjungande,
tillsammans de gick till andra sidan.
Men jag hoppas att de syns där tydligt dansande,
och gläds med döden som bara barn kan.
@Jonas Månsson
betraktar med falkögon den unga damen.
Med tindrande ögon de vet vad de just sett,
och höjer rösterna och sjunger amen.
De vaggar fram och tillbaka synkroniserade,
med den falska slingan av en barnaröst.
Med små vridna kroppar så totalt toterade,
skriker de plågsamt efter någons tröst.
Deras tomma ögon flackar fram och tillbaka,
spända och rädda, utan att få känna tillit.
De slår sig aldrig till ro utan att alltid vaka,
känn orons smärta och ensamma slit.
Med så ljuvligt sköra och tunna rösters musik,
breder sången ut sig över hjärtats band.
Snart stapplas kroppar över varandras lik,
och dödens skrik flyger över vårt land.
De små barnen finns nu ej längre sjungande,
tillsammans de gick till andra sidan.
Men jag hoppas att de syns där tydligt dansande,
och gläds med döden som bara barn kan.
@Jonas Månsson
HJÄRTATS KALLA VRÅR
Hur kommer det sig att man sluter sig i sitt skal,
att man inte tar vara på det fina man kan få.
Varför tar man enklaste vägen när man har ett val,
bara för att skydda sig från att kärleken nå.
Man vet att lyckan finns där och väntar bakom knuten,
det enda man behöver göra är att gå fram och titta.
Men vad gör man om man är så sjukligt sluten,
att man inte vågar se vad man kan hitta.
Och istället väljer att leva i ensamhetens oändlighet,
trots att hjärtats kalla vrår skriker efter värme.
Fortsätta att gå och gå trots att man mycket väl vet,
att det man älskar naturligtvis inte kommer närmre.
Känna hur ryggen krymper samman och drar ihop sig,
till ett litet barn som vaggas mot moders barm.
Jag önskar att jag kan ta emot kärlek från dig,
men istället så skjuter jag bort din värme och arm.
Men ensamheten äter sig mätt varje dag med ilsket flin,
suger min livsgnistas sista flämtande tag.
Jag vill så gärna sitta i solen och dricka ett glas vin,
men jag tänker med sorg att det tar jag nästa dag.
Ni ger mig inget val och inget mod att fortsätta fajten,
att kämpa mig upp från bottens gyttja.
Den enda samhörighet jag får är genom den där sajten,
och ni tar allt ni tror ni kan nyttja.
Så jag får leva i ensamhet tills jag tynar bort och försvinner,
tills stjärnfallet har släppt sina sista vingar.
Ni har så rätt när ni tror att ni alltid tillsist vinner
när ni lyckas hitta någon som mina ögon betingar.
Jag tror jag går och lägger mig för att aldrig mer vakna,
så att jag slipper att sakta tyna bort inombord.
Det är bättre att aldrig någonsin mer behöva sakna,
den där känslan som ej kan beskrivas med ord.
@Jonas Månsson
att man inte tar vara på det fina man kan få.
Varför tar man enklaste vägen när man har ett val,
bara för att skydda sig från att kärleken nå.
Man vet att lyckan finns där och väntar bakom knuten,
det enda man behöver göra är att gå fram och titta.
Men vad gör man om man är så sjukligt sluten,
att man inte vågar se vad man kan hitta.
Och istället väljer att leva i ensamhetens oändlighet,
trots att hjärtats kalla vrår skriker efter värme.
Fortsätta att gå och gå trots att man mycket väl vet,
att det man älskar naturligtvis inte kommer närmre.
Känna hur ryggen krymper samman och drar ihop sig,
till ett litet barn som vaggas mot moders barm.
Jag önskar att jag kan ta emot kärlek från dig,
men istället så skjuter jag bort din värme och arm.
Men ensamheten äter sig mätt varje dag med ilsket flin,
suger min livsgnistas sista flämtande tag.
Jag vill så gärna sitta i solen och dricka ett glas vin,
men jag tänker med sorg att det tar jag nästa dag.
Ni ger mig inget val och inget mod att fortsätta fajten,
att kämpa mig upp från bottens gyttja.
Den enda samhörighet jag får är genom den där sajten,
och ni tar allt ni tror ni kan nyttja.
Så jag får leva i ensamhet tills jag tynar bort och försvinner,
tills stjärnfallet har släppt sina sista vingar.
Ni har så rätt när ni tror att ni alltid tillsist vinner
när ni lyckas hitta någon som mina ögon betingar.
Jag tror jag går och lägger mig för att aldrig mer vakna,
så att jag slipper att sakta tyna bort inombord.
Det är bättre att aldrig någonsin mer behöva sakna,
den där känslan som ej kan beskrivas med ord.
@Jonas Månsson
FALSKT LEENDE
Vad händer när drömmar tar slut,
när allt som finns kvar är rädslan.
Rädsla för att vakna utan att hitta ut,
och att ej längre känna sig som en man.
Jag krymper ihop under täcket och darrar,
smakar på ensamhetens tunna mål.
Sluta nu era jävlar att alltid göra narr,
bara för att ni ser något ni inte tål.
Blickar ut mot stjärnorna och tömmer hjärnan,
önskar så att där ska finnas någon.
Jag är alldeles ensam och får klara mig bäst jag kan,
jag ler falskt och tänker att det är ett hån.
Snälla kom och rädda mig, ge mig det jag behöver,
jag lovar att inte vara till så stort besvär.
Ni klarar er ju så bra ändå, ni får något över,
att lägga i sparbössan precis som de vise lär.
@Jonas Månsson
när allt som finns kvar är rädslan.
Rädsla för att vakna utan att hitta ut,
och att ej längre känna sig som en man.
Jag krymper ihop under täcket och darrar,
smakar på ensamhetens tunna mål.
Sluta nu era jävlar att alltid göra narr,
bara för att ni ser något ni inte tål.
Blickar ut mot stjärnorna och tömmer hjärnan,
önskar så att där ska finnas någon.
Jag är alldeles ensam och får klara mig bäst jag kan,
jag ler falskt och tänker att det är ett hån.
Snälla kom och rädda mig, ge mig det jag behöver,
jag lovar att inte vara till så stort besvär.
Ni klarar er ju så bra ändå, ni får något över,
att lägga i sparbössan precis som de vise lär.
@Jonas Månsson
SLUTEN CIRKEL
Ta mina händer och skär dom idag,
som du gjorde med ditt medvetande.
Håll mitt hjärta i din hand och fäll en tår,
varför älska när du häller salt i mitt sår.
Hur mycket ska en pojke tåla, hur många slag,
ska få finnas mitt i allt mitt ensamma letande.
Håll det ömt och varmt och du känslan får,
att dansa i näckens tecken i denna vår.
Vad ska vi göra med vårt liv, är det dags för nya tag,
eller ska vi irra runt bland mörker, det är förvirrande.
Jag kan inte annat än att undra hur du egentligen mår,
när du aldrig kärleken kysser eller vänskap når.
Hur ska jag finna någon när alla säger att det är jag,
som är felet på vårat liv, haha, det är så talande.
Jag undrar om mitt liv kommer att sluta på en bår,
du tar mitt liv och förstör det hur det nu än går.
@Jonas Månsson
som du gjorde med ditt medvetande.
Håll mitt hjärta i din hand och fäll en tår,
varför älska när du häller salt i mitt sår.
Hur mycket ska en pojke tåla, hur många slag,
ska få finnas mitt i allt mitt ensamma letande.
Håll det ömt och varmt och du känslan får,
att dansa i näckens tecken i denna vår.
Vad ska vi göra med vårt liv, är det dags för nya tag,
eller ska vi irra runt bland mörker, det är förvirrande.
Jag kan inte annat än att undra hur du egentligen mår,
när du aldrig kärleken kysser eller vänskap når.
Hur ska jag finna någon när alla säger att det är jag,
som är felet på vårat liv, haha, det är så talande.
Jag undrar om mitt liv kommer att sluta på en bår,
du tar mitt liv och förstör det hur det nu än går.
@Jonas Månsson
LIVETS VAL
Det finns en flicka som gråter i regnet,
utan att orka gå igenom ett val.
Hon står där i skenet av lampornas ljus,
och söker sin tröst bland tårarnas smak.
En flicka som nog är det sköraste jag sett,
står där utan publik och försöker hålla tal.
Hon tittar på vattnet i pölens krus,
och letar förstrött efter sanningens tak.
Men min vän jag kan lova att det aldrig är lätt,
att fånga svaret som känns så hal.
Det rinner och flänger likt en liten mus,
vägen att gå är ju aldrig rak.
Men ingen kan ju säga att man alltid har rätt,
att man ska lyckas hitta frågornas sal.
Nej man ska bygga sitt eget hemliga hus,
och ta vara på sitt innan huset säger knak.
@Jonas Månsson
utan att orka gå igenom ett val.
Hon står där i skenet av lampornas ljus,
och söker sin tröst bland tårarnas smak.
En flicka som nog är det sköraste jag sett,
står där utan publik och försöker hålla tal.
Hon tittar på vattnet i pölens krus,
och letar förstrött efter sanningens tak.
Men min vän jag kan lova att det aldrig är lätt,
att fånga svaret som känns så hal.
Det rinner och flänger likt en liten mus,
vägen att gå är ju aldrig rak.
Men ingen kan ju säga att man alltid har rätt,
att man ska lyckas hitta frågornas sal.
Nej man ska bygga sitt eget hemliga hus,
och ta vara på sitt innan huset säger knak.
@Jonas Månsson
AV JORD ÄR DU KOMMEN
Med skallbenet blänkande i gravens ljus,
lyser mörkrets svärta genom hav och land.
Men tomhetens sax klippte hjärtats band,
av stjärnornas blixtrande sexiga rus.
Av jord är du kommen och jord ska du gå,
tills döden skär sönder den innersta tanken.
Vad ska du låna på den förlorade banken,
vad ska du nu köpa för att åter få stå.
Men rosen som droppar av sorgset gift,
ger nyfödda blad en vacker nyans.
Du dansar på taggar i din egen trans,
skriker mot himlen att du äntligen lyft.
Du trampar bland benen och skinande skelett,
snurrar ditt hår med vildsint blick.
De som fanns där vände på klacken och gick,
till synes så är det ej längre så lätt.
Att födas och dö i en kärleks romans,
med hjärtat i handen som pulserar i kapp.
Med ryggen som bönar och ber efter rapp,
och vrider sig extatiskt i en vriden dans.
Du suger på vita små hala ben,
som kommer från barnet som döljer sitt skinn.
Du letar bland känslor och ditt förunderliga sinn,
för att suga den vita alldeles ren.
@Jonas Månsson
lyser mörkrets svärta genom hav och land.
Men tomhetens sax klippte hjärtats band,
av stjärnornas blixtrande sexiga rus.
Av jord är du kommen och jord ska du gå,
tills döden skär sönder den innersta tanken.
Vad ska du låna på den förlorade banken,
vad ska du nu köpa för att åter få stå.
Men rosen som droppar av sorgset gift,
ger nyfödda blad en vacker nyans.
Du dansar på taggar i din egen trans,
skriker mot himlen att du äntligen lyft.
Du trampar bland benen och skinande skelett,
snurrar ditt hår med vildsint blick.
De som fanns där vände på klacken och gick,
till synes så är det ej längre så lätt.
Att födas och dö i en kärleks romans,
med hjärtat i handen som pulserar i kapp.
Med ryggen som bönar och ber efter rapp,
och vrider sig extatiskt i en vriden dans.
Du suger på vita små hala ben,
som kommer från barnet som döljer sitt skinn.
Du letar bland känslor och ditt förunderliga sinn,
för att suga den vita alldeles ren.
@Jonas Månsson
FLÅTT KÖTT
Med vånda du skriker dig alldeles hes,
vrider dig i smärtsam plåga.
Jag tittar kallt och ber dig; res,
innan jag sakta börjar såga.
Din kropp i bitar längs den kalla väggen,
fläckar det rena från vitt till rött.
Krossar ditt minne likt de nykläckta äggen,
som ändå aldrig blivit fött.
Du ser med skräckslagna ögon på,
när jag vässar de vassa verktyg.
Du ler innan jag varsamt börjar slå,
och blir tyst när jag väser tig!
Med ordets makt jag sågar ditt kött,
i tusen bitars smärta.
Jag ser i dina ögon den farligaste du mött,
som just står över ditt hjärta.
Jag tar dig så varsamt jag bara kan,
med högre och högre stön.
Men aldrig jag kommer och aldrig jag hann,
innan du smälte ihop i ditt hörn.
När ordets makt tar över kropp och själ,
finns ingen mening att ha sin hud.
Så jag flår dig levande och jag menar så väl,
när jag drar dig ur din fångna skrud.
Med ömmande ben och skrikande armar,
så ligger du där i en hink.
Jag kan se dina inre tankar och tarmar,
innan jag upplöser minnet med zink.
@Jonas Månsson
vrider dig i smärtsam plåga.
Jag tittar kallt och ber dig; res,
innan jag sakta börjar såga.
Din kropp i bitar längs den kalla väggen,
fläckar det rena från vitt till rött.
Krossar ditt minne likt de nykläckta äggen,
som ändå aldrig blivit fött.
Du ser med skräckslagna ögon på,
när jag vässar de vassa verktyg.
Du ler innan jag varsamt börjar slå,
och blir tyst när jag väser tig!
Med ordets makt jag sågar ditt kött,
i tusen bitars smärta.
Jag ser i dina ögon den farligaste du mött,
som just står över ditt hjärta.
Jag tar dig så varsamt jag bara kan,
med högre och högre stön.
Men aldrig jag kommer och aldrig jag hann,
innan du smälte ihop i ditt hörn.
När ordets makt tar över kropp och själ,
finns ingen mening att ha sin hud.
Så jag flår dig levande och jag menar så väl,
när jag drar dig ur din fångna skrud.
Med ömmande ben och skrikande armar,
så ligger du där i en hink.
Jag kan se dina inre tankar och tarmar,
innan jag upplöser minnet med zink.
@Jonas Månsson
KÖTTETS LUSTA
De döda dans omsvärjer oss inatt,
sluter sitt döende hölje över vinden.
Ge henne en ros och kyss hennes skatt,
slå henne sönder och samman och smek kinden.
Gräv med skelettliknande fingrar i graven,
lyft ditt huvud och hör det hjärtskärande lätet.
Slingra dig och kom ut du som kallas slaven,
ät jorden och låt all glädje vara förmätet.
Könslöst och rått kött formad till en kropp,
utan solens värme som vaggar en idag.
Stående på hennes grav och skriker stopp,
tar emot med glädje all ondska och alla slag.
Ta emot min bön du hatade slyna,
drick min hjälpande hand som du alltid gjort.
Jag kommer annars att få dig att tyna,
bort för alltid, älska det som blev så stort.
Göm dig i din håla och kravla omkring,
bland smuts, skit och bland råttor.
Jag kommer att hitta dig bland andra ting,
även om du så gömmer dig i grottor.
De dödas dans svävar genom den ensammes natt,
lyssna noga och böj ditt skelett efter min vilja,
Hör du att jag gör dig en tjänst som får dig att bli matt,
får dig att vilja svaja omkring likt en vit lilja.
Utan tankar eller egen ro så ligger du ensam,
naken och sönderslagen över hela ditt liv.
Jag vill inte höra ett ord du lilla äckliga skam,
i annat fall ersätter jag handen med en kniv.
Jag ser på när du gräver din egen grav,
ser när du fyller på jorden över din mun.
Du är och förblir min alldeles egna slav,
tänka sig vad livet och tanken är tunn.
Gör nu som jag säger och bara dö dö dö,
jag orkar inte bli förstörd och galen,
Du blev aldrig min egna vackra mö,
vi gick aldrig igenom den långa salen.
Med mörka kalla kedjor som håller oss ömt,
blir vi upphetsade och omvända.
Nu när vi alla tankar och annat har tömt,
så får det gärna äntligen hända.
Låt oss gå in i varandra och bli som andar...
@Jonas Månsson
sluter sitt döende hölje över vinden.
Ge henne en ros och kyss hennes skatt,
slå henne sönder och samman och smek kinden.
Gräv med skelettliknande fingrar i graven,
lyft ditt huvud och hör det hjärtskärande lätet.
Slingra dig och kom ut du som kallas slaven,
ät jorden och låt all glädje vara förmätet.
Könslöst och rått kött formad till en kropp,
utan solens värme som vaggar en idag.
Stående på hennes grav och skriker stopp,
tar emot med glädje all ondska och alla slag.
Ta emot min bön du hatade slyna,
drick min hjälpande hand som du alltid gjort.
Jag kommer annars att få dig att tyna,
bort för alltid, älska det som blev så stort.
Göm dig i din håla och kravla omkring,
bland smuts, skit och bland råttor.
Jag kommer att hitta dig bland andra ting,
även om du så gömmer dig i grottor.
De dödas dans svävar genom den ensammes natt,
lyssna noga och böj ditt skelett efter min vilja,
Hör du att jag gör dig en tjänst som får dig att bli matt,
får dig att vilja svaja omkring likt en vit lilja.
Utan tankar eller egen ro så ligger du ensam,
naken och sönderslagen över hela ditt liv.
Jag vill inte höra ett ord du lilla äckliga skam,
i annat fall ersätter jag handen med en kniv.
Jag ser på när du gräver din egen grav,
ser när du fyller på jorden över din mun.
Du är och förblir min alldeles egna slav,
tänka sig vad livet och tanken är tunn.
Gör nu som jag säger och bara dö dö dö,
jag orkar inte bli förstörd och galen,
Du blev aldrig min egna vackra mö,
vi gick aldrig igenom den långa salen.
Med mörka kalla kedjor som håller oss ömt,
blir vi upphetsade och omvända.
Nu när vi alla tankar och annat har tömt,
så får det gärna äntligen hända.
Låt oss gå in i varandra och bli som andar...
@Jonas Månsson
OVANLIG MARK
Ett lopp längs gator med ovanlig mark,
akkompanjerar ett ljud till syrsornas sång.
Du tror dig vara så ovanligt stark,
att du kan hålla hela dagen lång.
Men luften tar slut som så ofta sker,
när lungorna stryps på luften du bär.
Du kämpar dig fram på typiskt maner,
vi vet ju alla hur du alltid är.
Så envis och troende på din egen förmåga,
att aldrig ge upp och andan hämta.
Trots allt vi vet så nog alltid finns det tåga,
trots att du stannar och måste flämta.
Du fortsätter fram långt efter det är slut,
försöker hålla dig på dina ben.
Drar dig fram och försöker hitta ut,
vi vet ju alla att du är sen.
Vad ger du för att stanna och äntligen få vila,
få fundera på varför du aldrig får nog.
Och varför du alltid fortsätter kila,
förbi det som alla de andra tog.
Stanna längs vägen och hitta ditt hem,
våga börja om och finna en oas.
Sluta att alltid komma i kläm,
bara för du inte befinner dig i fas.
@Jonas Månsson
akkompanjerar ett ljud till syrsornas sång.
Du tror dig vara så ovanligt stark,
att du kan hålla hela dagen lång.
Men luften tar slut som så ofta sker,
när lungorna stryps på luften du bär.
Du kämpar dig fram på typiskt maner,
vi vet ju alla hur du alltid är.
Så envis och troende på din egen förmåga,
att aldrig ge upp och andan hämta.
Trots allt vi vet så nog alltid finns det tåga,
trots att du stannar och måste flämta.
Du fortsätter fram långt efter det är slut,
försöker hålla dig på dina ben.
Drar dig fram och försöker hitta ut,
vi vet ju alla att du är sen.
Vad ger du för att stanna och äntligen få vila,
få fundera på varför du aldrig får nog.
Och varför du alltid fortsätter kila,
förbi det som alla de andra tog.
Stanna längs vägen och hitta ditt hem,
våga börja om och finna en oas.
Sluta att alltid komma i kläm,
bara för du inte befinner dig i fas.
@Jonas Månsson
ÄRLIGHET
Varför längtar vi alltid bort,
när livet är så kort så kort.
Varför fortsätter vi alltid bygga tid,
när smärtan ändå till slut tar vid.
Vad är det egentligen som vi vill,
vad är det vi alltid längtar till.
Kärlek och närhet eller ingendera,
är det mänskligt att vi vill ha mera.
Vad tänker vi på när hjärtan krossas,
när människan ler och bara låtsas.
Att vi älskar på riktigt och i varandras namn,
bara för att tvåsamheten ro i hamn.
Varför ger vi inte ärlighet ett riktigt svar,
och tar vara på det fina vi faktiskt har.
Ett svar som bygger på ärliga löften,
likt en kyss som löper längs den varma höften.
@ Jonas Månsson
när livet är så kort så kort.
Varför fortsätter vi alltid bygga tid,
när smärtan ändå till slut tar vid.
Vad är det egentligen som vi vill,
vad är det vi alltid längtar till.
Kärlek och närhet eller ingendera,
är det mänskligt att vi vill ha mera.
Vad tänker vi på när hjärtan krossas,
när människan ler och bara låtsas.
Att vi älskar på riktigt och i varandras namn,
bara för att tvåsamheten ro i hamn.
Varför ger vi inte ärlighet ett riktigt svar,
och tar vara på det fina vi faktiskt har.
Ett svar som bygger på ärliga löften,
likt en kyss som löper längs den varma höften.
@ Jonas Månsson
HJÄRTATS TORTYR
Med trötta ögon som skiftar i grönt,
så skriker du ut din ångest.
Trots smärtans eld så är det så skönt,
att sticka med nål där det känns som mest.
Men blåsan är stor och fylld av var,
som liken som ruttnar i jord.
Vad var det egentligen vi hade kvar,
när slagen kom före de flesta ord.
Så rutten att stanken blir tung som mat,
och fyller ditt hjärtas hål.
Jag ber dig ta bort allt som kallas hat,
jag vet inte längre hur mycket jag tål.
När blåsan är borta lyser ärrets sken,
upp mörkret som ruvar på håll.
Jag vet inte längre vad jag fått för men,
när visheten runnit igenom ditt såll.
Ta upp det som föll på allmän trottoar,
snälla du måste ju verkligen hinna.
Så lovar jag att jag ska ge dig ett svar,
på varför det bara fortsatte rinna.
Vad var det som rann när minnet sprack,
av långsam och plågsam tortyr.
Jag borde nog säga ett enkelt tack,
för att du finns här och syr.
Du lagar mitt minnes komplexa sår,
men glömmer att ta det som föll.
På trottoaren där ligger en ensam tår,
ett monument över allt som inte höll.
Begrav det så långt in du bara kan,
bland de gömda vrår som där finns.
Jag hoppas nu verkligen att du hann,
sy ihop alla såren vi minns,
av varandra...
@Jonas Månsson
så skriker du ut din ångest.
Trots smärtans eld så är det så skönt,
att sticka med nål där det känns som mest.
Men blåsan är stor och fylld av var,
som liken som ruttnar i jord.
Vad var det egentligen vi hade kvar,
när slagen kom före de flesta ord.
Så rutten att stanken blir tung som mat,
och fyller ditt hjärtas hål.
Jag ber dig ta bort allt som kallas hat,
jag vet inte längre hur mycket jag tål.
När blåsan är borta lyser ärrets sken,
upp mörkret som ruvar på håll.
Jag vet inte längre vad jag fått för men,
när visheten runnit igenom ditt såll.
Ta upp det som föll på allmän trottoar,
snälla du måste ju verkligen hinna.
Så lovar jag att jag ska ge dig ett svar,
på varför det bara fortsatte rinna.
Vad var det som rann när minnet sprack,
av långsam och plågsam tortyr.
Jag borde nog säga ett enkelt tack,
för att du finns här och syr.
Du lagar mitt minnes komplexa sår,
men glömmer att ta det som föll.
På trottoaren där ligger en ensam tår,
ett monument över allt som inte höll.
Begrav det så långt in du bara kan,
bland de gömda vrår som där finns.
Jag hoppas nu verkligen att du hann,
sy ihop alla såren vi minns,
av varandra...
@Jonas Månsson
VÄNTANS TÅRAR
Stackars den som ensam är,
utan någon annan där.
Kyls av vattnets svala dryck,
livets källa ondskan fick.
Stackars den som står där själv,
utan vatten vid ens älv.
Väntar annan kärleks akt,
tvingas ständigt hålla vakt.
Stackars den som aldrig får,
känna solens varma vår.
Kyla skapar kalla kårar,
rinner ner likt väntans tårar.
Stackars den som aldrig ler,
känna så vill ingen mer.
Ber om hjälp att hitta ut,
innan sagan fått sitt slut.
Stackars den som hjälpen har,
kämpar för att ha det kvar.
Lever livet utan tröst,
önskar höra annans röst.
Stackars den som ingen vill ha,
jag är precis som jag vill va.
Men utan någon där bredvid,
så rinner det som kallas tid,
iväg....
@Jonas Månsson
utan någon annan där.
Kyls av vattnets svala dryck,
livets källa ondskan fick.
Stackars den som står där själv,
utan vatten vid ens älv.
Väntar annan kärleks akt,
tvingas ständigt hålla vakt.
Stackars den som aldrig får,
känna solens varma vår.
Kyla skapar kalla kårar,
rinner ner likt väntans tårar.
Stackars den som aldrig ler,
känna så vill ingen mer.
Ber om hjälp att hitta ut,
innan sagan fått sitt slut.
Stackars den som hjälpen har,
kämpar för att ha det kvar.
Lever livet utan tröst,
önskar höra annans röst.
Stackars den som ingen vill ha,
jag är precis som jag vill va.
Men utan någon där bredvid,
så rinner det som kallas tid,
iväg....
@Jonas Månsson
FÖRTVIVLAN
| Du går genom livet likt krossat glas, förnimmer en känsla av att leva. Den är falsk,förvriden och framkallar ras, spräcker din kropp, bildar köttets reva. Med blodiga fötter du kämpar dig fram, steg för steg i en förtvivlad åtgärd. Försöker tvinga dig ur denna damm, som hindrar dig från att klara din färd. Du faller på knä och blickar bort, mot ljuset som fladdrar omkring. Du vet ju att livet det är så kort, man hinner ju nästan ingenting. Du reser dig upp på blödande ben, vänder dig upp dit gömmande är. Skriker och frågar varför döden är sen, tills regnet tvättar dig alldeles skär. Med fötterna skurna i tusen bitar, så flödar nu livet från skönhetens kropp. Jag ser hur din glöd suger ur den som litar, på kärlekens makt att kunna ge hopp. @Jonas Månsson |
GOLGATA BLÖDER
| Med en vandring så ensam, tuff och lång, likt golgatas blodigt smutsiga stenar. Så finns det ej längre någon plats för din sång, jag hoppas du förstår vad jag verkligen menar. Med gråten som sällskap för din sköra själ, med diamanter som faller från himmelen ner. Du tittar dit upp och du törstar ihjäl, för något du avskyr att behöva mer. Men känslan som faller mot hjärtats trakt, faller så länge för att finna sin ro. Men fångas och hålls av tankarnas makt, att alltid få hoppas och alltid få tro. Att kärlekens börda och blödande sår, ska läka ihop och bli mjuk som siden. Jag vet hur du känner och verkligen mår, men jag lovar att glädjen kommer med tiden. @Jonas Månsson |
SOMMARENS STRÅLAR
Sommarens strålar värmer mitt sinne,
jag skrattar och dansar i gräsets grönska.
Låter mig värmas och skapar ett minne,
av allt jag någonsin kunnat önska.
Jag ser ett leende, hennes smittande skratt,
med glänsande ögon som lurigt glittrar.
Jag älskar att känna mig alldeles matt,
när jag ser hur hon kärleksfullt ler och fnittrar.
Känner du känslan av att finnas som två,
den renaste glädjen som fyller din själ.
Den som vänskapen vördar lär kärleken få,
och säga ärligt; jag känner dig väl.
Med lyckan i greppet och den rätta i blick,
jag ler mot den himmelska glädjen i skyn.
När jag äntligen flickan i hjärtat fick,
så kysser jag munnen, vilken underbar syn.
@Jonas Månsson
jag skrattar och dansar i gräsets grönska.
Låter mig värmas och skapar ett minne,
av allt jag någonsin kunnat önska.
Jag ser ett leende, hennes smittande skratt,
med glänsande ögon som lurigt glittrar.
Jag älskar att känna mig alldeles matt,
när jag ser hur hon kärleksfullt ler och fnittrar.
Känner du känslan av att finnas som två,
den renaste glädjen som fyller din själ.
Den som vänskapen vördar lär kärleken få,
och säga ärligt; jag känner dig väl.
Med lyckan i greppet och den rätta i blick,
jag ler mot den himmelska glädjen i skyn.
När jag äntligen flickan i hjärtat fick,
så kysser jag munnen, vilken underbar syn.
@Jonas Månsson
RINNANDE VATTEN
| Andas min luft och du faller isär, ge mig en dag som så vacker är. Att älska mitt liv när allting känns svårt, att behålla det lilla som kallades vårt, när smärtan i kroppen stärks och tär. Jag drömmer mig bort bland rosornas blad, när glädjen har ställt sig och väntar på rad. Den står där alena bland taggar och törn, glider omkring längs gångar och hörn, vägrar att låta en ensam bli glad. Vandrar längs älven där vattnet hörs, jag undrar vart källan till livet förs. När ensamheten växer sig stor och stark, så bygger den bo på annans mark, och inget kan räddas när inget görs. @Jonas Månsson |
ÄT MIN FÖDA
Ät min föda och du föds på nytt,
rinnande värme från ditt underliv.
Känn stygnen från såret som du sytt,
efter att du högg mig med din kniv.
Låt mig smaka på såret du gav,
låt mig fresta på varet som rann.
Du lät mig inte laga det som gått av,
innan min ande skrek och försvann.
Med ruttna tankar som frätande ber,
att få släppa sina band om din jord.
Så tar jag döden och finns inte mer,
och älskar så sakta till ditt sista ord.
@Jonas Månsson
rinnande värme från ditt underliv.
Känn stygnen från såret som du sytt,
efter att du högg mig med din kniv.
Låt mig smaka på såret du gav,
låt mig fresta på varet som rann.
Du lät mig inte laga det som gått av,
innan min ande skrek och försvann.
Med ruttna tankar som frätande ber,
att få släppa sina band om din jord.
Så tar jag döden och finns inte mer,
och älskar så sakta till ditt sista ord.
@Jonas Månsson
SÅRBARHET
| Med varelsen som klättrar på min svaga rygg, så vaknar jag ensam med den skarpa värken. Att få vakna någon dag och känna sig trygg, skulle ta död på djuret och mina märken. Men som det är just nu med ondskans klor, så böjer jag mig fram och kysser din fot. Jag kan inte ens ta hjälp av min mor, när smärtan och sorgen redan slagit rot. Med sårbarhet som taggtråd runt mitt svaga sinne, hålls glädjen fången vid hatets anstalt. Och det enda jag har som ensamt minne, är allt det som gör mitt liv så kallt. Låt mig ta död på varelsens blickar, så jag slipper att leva vid ruinens brant. Med en klocka som för alltid sakta tickar, så faller jag tillslut över stupets kant. @Jonas Månsson |
GLÄDJESTRÅLAR
Som strålar från skyn som sänker sig ner,
över oss alla med glädjens sken.
Finns det ej längre någon sorg hos oss mer,
känner du som jag så känner du dig ren.
Solstråle på himlen som ger min min kraft,
fyller mig med styrka så oerhört stark.
Gör att jag minns det finaste jag haft,
det som nu vilar på den heligas mark.
Det fanns ett under som sjöng sin dans,
med sången vi fyllde vårt förråd.
Du var det finaste jag visste fanns,
men ändå jag skrek efter någons nåd.
Kom till mig nu min vackraste stjärna,
lyft dina vingar och flyg.
Jag lovar att vi behöver skaffa en tärna,
vi kommer bli två så tig.
Men livet är svårt och sorgen är spröd,
och inget är som det ser ut.
Jag lovar att finnas här tills din död,
för alltid och tills det tar slut.
@Jonas Månsson
över oss alla med glädjens sken.
Finns det ej längre någon sorg hos oss mer,
känner du som jag så känner du dig ren.
Solstråle på himlen som ger min min kraft,
fyller mig med styrka så oerhört stark.
Gör att jag minns det finaste jag haft,
det som nu vilar på den heligas mark.
Det fanns ett under som sjöng sin dans,
med sången vi fyllde vårt förråd.
Du var det finaste jag visste fanns,
men ändå jag skrek efter någons nåd.
Kom till mig nu min vackraste stjärna,
lyft dina vingar och flyg.
Jag lovar att vi behöver skaffa en tärna,
vi kommer bli två så tig.
Men livet är svårt och sorgen är spröd,
och inget är som det ser ut.
Jag lovar att finnas här tills din död,
för alltid och tills det tar slut.
@Jonas Månsson
