MSN : [email protected]

Hur kommer det sig att man sluter sig i sitt skal,
att man inte tar vara på det fina man kan få.
Varför tar man enklaste vägen när man har ett val,
bara för att skydda sig från att kärleken nå.

Man vet att lyckan finns där och väntar bakom knuten,
det enda man behöver göra är att gå fram och titta.
Men vad gör man om man är så sjukligt sluten,
att man inte vågar se vad man kan hitta.

Och istället väljer att leva i ensamhetens oändlighet,
trots att hjärtats kalla vrår skriker efter värme.
Fortsätta att gå och gå trots att man mycket väl vet,
att det man älskar naturligtvis inte kommer närmre.

Känna hur ryggen krymper samman och drar ihop sig,
till ett litet barn som vaggas mot moders barm.
Jag önskar att jag kan ta emot kärlek från dig,
men istället så skjuter jag bort din värme och arm.

Men ensamheten äter sig mätt varje dag med ilsket flin,
suger min livsgnistas sista flämtande tag.
Jag vill så gärna sitta i solen och dricka ett glas vin,
men jag tänker med sorg att det tar jag nästa dag.

Ni ger mig inget val och inget mod att fortsätta fajten,
att kämpa mig upp från bottens gyttja.
Den enda samhörighet jag får är genom den där sajten,
och ni tar allt ni tror ni kan nyttja.

Så jag får leva i ensamhet tills jag tynar bort och försvinner,
tills stjärnfallet har släppt sina sista vingar.
Ni har så rätt när ni tror att ni alltid tillsist vinner
när ni lyckas hitta någon som mina ögon betingar.

Jag tror jag går och lägger mig för att aldrig mer vakna,
så att jag slipper att sakta tyna bort inombord.
Det är bättre att aldrig någonsin mer behöva sakna,
den där känslan som ej kan beskrivas med ord.

@Jonas Månsson