GOLGATA BLÖDER
| Med en vandring så ensam, tuff och lång, likt golgatas blodigt smutsiga stenar. Så finns det ej längre någon plats för din sång, jag hoppas du förstår vad jag verkligen menar. Med gråten som sällskap för din sköra själ, med diamanter som faller från himmelen ner. Du tittar dit upp och du törstar ihjäl, för något du avskyr att behöva mer. Men känslan som faller mot hjärtats trakt, faller så länge för att finna sin ro. Men fångas och hålls av tankarnas makt, att alltid få hoppas och alltid få tro. Att kärlekens börda och blödande sår, ska läka ihop och bli mjuk som siden. Jag vet hur du känner och verkligen mår, men jag lovar att glädjen kommer med tiden. @Jonas Månsson |
Kommentarer
Trackback
