MSN : [email protected]

Med trötta ögon som skiftar i grönt,
så skriker du ut din ångest.
Trots smärtans eld så är det så skönt,
att sticka med nål där det känns som mest.

Men blåsan är stor och fylld av var,
som liken som ruttnar i jord.
Vad var det egentligen vi hade kvar,
när slagen kom före de flesta ord.

Så rutten att stanken blir tung som mat,
och fyller ditt hjärtas hål.
Jag ber dig ta bort allt som kallas hat,
jag vet inte längre hur mycket jag tål.

När blåsan är borta lyser ärrets sken,
upp mörkret som ruvar på håll.
Jag vet inte längre vad jag fått för men,
när visheten runnit igenom ditt såll.

Ta upp det som föll på allmän trottoar,
snälla du måste ju verkligen hinna.
Så lovar jag att jag ska ge dig ett svar,
på varför det bara fortsatte rinna.

Vad var det som rann när minnet sprack,
av långsam och plågsam tortyr.
Jag borde nog säga ett enkelt tack,
för att du finns här och syr.

Du lagar mitt minnes komplexa sår,
men glömmer att ta det som föll.
På trottoaren där ligger en ensam tår,
ett monument över allt som inte höll.

Begrav det så långt in du bara kan,
bland de gömda vrår som där finns.
Jag hoppas nu verkligen att du hann,
sy ihop alla såren vi minns,

av varandra...

@Jonas Månsson