FÖRTVIVLAN
| Du går genom livet likt krossat glas, förnimmer en känsla av att leva. Den är falsk,förvriden och framkallar ras, spräcker din kropp, bildar köttets reva. Med blodiga fötter du kämpar dig fram, steg för steg i en förtvivlad åtgärd. Försöker tvinga dig ur denna damm, som hindrar dig från att klara din färd. Du faller på knä och blickar bort, mot ljuset som fladdrar omkring. Du vet ju att livet det är så kort, man hinner ju nästan ingenting. Du reser dig upp på blödande ben, vänder dig upp dit gömmande är. Skriker och frågar varför döden är sen, tills regnet tvättar dig alldeles skär. Med fötterna skurna i tusen bitar, så flödar nu livet från skönhetens kropp. Jag ser hur din glöd suger ur den som litar, på kärlekens makt att kunna ge hopp. @Jonas Månsson |
Kommentarer
Trackback
