SÅRBARHET
| Med varelsen som klättrar på min svaga rygg, så vaknar jag ensam med den skarpa värken. Att få vakna någon dag och känna sig trygg, skulle ta död på djuret och mina märken. Men som det är just nu med ondskans klor, så böjer jag mig fram och kysser din fot. Jag kan inte ens ta hjälp av min mor, när smärtan och sorgen redan slagit rot. Med sårbarhet som taggtråd runt mitt svaga sinne, hålls glädjen fången vid hatets anstalt. Och det enda jag har som ensamt minne, är allt det som gör mitt liv så kallt. Låt mig ta död på varelsens blickar, så jag slipper att leva vid ruinens brant. Med en klocka som för alltid sakta tickar, så faller jag tillslut över stupets kant. @Jonas Månsson |
Kommentarer
Trackback
