MSN : [email protected]

Jag tror att det finns en gud där ovan,
som kanske vill oss så väl.
Men det kärlek gav mig det försvann,
när hon tillslut sa farväl.

Men är det ett brott att våga hoppas,
på att åter få rysa av välbehag.
För vad är det egentligen som måste toppas,
för att vi ska få glädjas igen någon dag.

Det enda som finns kvar är mitt tomma hjärta,
som dunkar och slår i en bur.
Vad ska kunna ta bort min oändliga smärta,
och ta bort en fruktansvärt hård mur.

Kan detta vara chansen till lycka och närhet,
ska jag våga ta emot det jag får.
Vad jag ska göra är det ingen som vet,
jag hoppas ej vara ensam om några år.

Så jag kastar mig utför och faller utan stopp,
mot avgrunden som väntar på mig.
Men sedan jag träffade dig har jag åter fått hopp,
på att åter få kyssa en tjej.

@Jonas Månsson

Varför skapar vi oss en egen och speciell identitet,
är det för att försvinna från mängden.
Vad är det egentligen vi tror att vi vet,
om att leva i misär istället för trygghet.

Vi gömmer oss bland ord och vansinniga spel,
och vägrar att våga oss fram.
Vi beter oss så uselt och har nästan alltid fel,
när vi försöker tända lampan utan någon el.

När ska vi vakna och ta vara på det vi har,
och leva det liv vi vill.
Det är ingen ide att gömma det vi spar,
och istället använda det vi från andra tar.

Kom fram från era gömställen och le åt varandra,
ge kärlek och vänskap ett namn.
Så slipper ni att bara fortsätta vandra,
för att hitta någon ni kan fortsätta klandra.

@Jonas Månsson

Jag kastade en boll som rullade förbi,
du tittade förstrött och vände dig sedan bort.
Jag önskade dig lycka men det blev aldrig vi,
tänka sig att glädje och kärlek kan vara så kort.

Men tron på magi kan försvinna fort som aldrig förr,
som ett trollspö som bröts sönder i striden.
Jag stod där länge ensam utanför din kalla dörr,
försökte ta tillbaka den förlorade tiden.

Att laga något som gått sönder är svårare än man tror,
det varken hjälper med minnen eller tid.
Det som river i ens hjärta är den ensammes klor,
som går att besegra med månader av strid.

Jag kastade ett liv för att födas på nytt senare,
för att ge allt som är värt en andra chans.
Livet är strävt men vi vill ha det lenare,
och vakna ur smärtan och komma till sans.

Bollen rullar vidare mot andra mål,
rullar längs spännande vägar.
Mitt minne är gömt bakom skjutbart stål,
för att nå dit mitt sinne strävar.

Orka stå emot och vara stark är inget man tar för givet,
man måste bestämma sig för att allt är värt.
Om man inte gläds åt det lilla som finns här i livet,
har man nog inget av livet lärt.

@ Jonas Månsson

Vem ska kunna se in i pojkens själ,
utan att känna honom så väl.

Glöm inte bort mig, snälla, glöm inte bort mig,
låt mig prata med någon , vem finns där för dig.
Ta inte bort det fina som fanns, ge mig det åter,
snälla kyss pojken som alltid gråter.

Vem ska lyssna, vem ska jag dö för,
vem ska tro att jag verkligen finns.
När verkligheten sakta fortsätter och dör,
när minnet förträngt det vi faktiskt minns.

Glöm inte bort mig, lyssna på mina ord,
begrav mina känslor i gravens jord.
Ta inte bort det sista vi hade tillsammans,
bara för att ge tillbaks vad som var hans.

Vem ska krama, vem ska kyssa pojkens ögon,
vem ska se mig som den jag är.
Ska jag bara bli en i mängden, alltså någon,
som ingen någonsin kan tro är kär.

Stoppa om mig om kvällen när ensamheten tränger på,
utan att trippa på rädslans exalterade tå.
Bädda ner mig bland kärlekens mjuka sköna lakan,
snälla låt mig veta att jag är någons man.

Vem ska hålla om mig när åskan går,
vem ska torka tårarna från den ömma kinden.
Vem ska hålla balansen där jag ensam står,
i ett försök att inte falla för den kraftiga vinden.

Vem ska ge mig det jag så otroligt mycket behöver,
utan att känna att jag var det som blev över.

@Jonas Månsson

När klumpen i magen bara växer sig större,
går tankarna lös på alla dina problem.
Med våld och slag slår dom sönder din fasad,
fräser och hånar allt ditt äckliga klem,
låter dig aldrig få känna dig glad.

Som en böld ligger klumpen och vaggar sitt värv,
vaktar och vakar för att aldrig försvinna.
Hoppas att kunna fösa dig ner i fördärv,
så att du känner att du inte har något kvar att vinna,
och gnyr när den klämmer din ömma nerv.

Låt den inte vinna utan kämpa för att besegra,
dess lata förunderliga anletes skratt.
Skrik att du är fri och kämpa för att vägra,
låt den inte se att du känner dig matt,
låt den inte komma åt din lilla gömda skatt.

@Jonas Månsson

Det spritter i kroppens känsliga kärna,
hjärtat brinner och huvudet ömmar.
Jag vet vad jag vill, jag säger det så gärna,
jag håller på att bli hel i mina sömmar,
håller på att få så vackra vackra drömmar.

Lyfter mot något jag inte känt på lång tid,
ser mot henne med ögon som skiner blanka.
Regnbågens hästar stegrar sig med löftet, rid,
glädjens tårar får mitt bröst att börja banka,
jag vet att denna känsla inte går att ranka.

Förstör nu inte detta vad du än gör,
behåll din tro på kärlekens sköra tråd.
Kom ihåg att det nästan alltid är du som för,
kärlekens bank säger att du ej har råd,
bry dig inte om att livets bok är hård.

Vad du känner är mänsklighetens vackraste känsla,
titta mot gränsen och vad är det du ser där.
Regnbågens häst som du kämpar för att gränsla,
Lyckas du så får du det du vill ha här,
jag tror att jag äntligen börjar bli kär.

@Jonas Månsson

Ler du mot mig så tar jag din själ,
jag vet nog ändå att du menar så väl.
Skrattar du djupt så tar jag din röst,
jag vet att du egentligen inte har någon lust.

Ger du mig andan så får du igen,
allt som du sagt, jag väntar på ett; men.
Ge mig dina ögon så gråter vi på nytt,
jag vet vad jag vill ha, jag säger det är mitt.

Ta vad du vill så dansar vi på vatten,
och kysser varandra i den mörka natten.
Med känsliga läppar som så röda lyser,
jag lägger armarna om dig och stillsamt ryser.

Med värmen av hud i förenad kontakt,
bär upp all förtvivlan som vi länge lagt.
Gömt i ett barndomsminnes hemliga vrå,
att finnas för henne som mitt hjärta kan nå.

Rör vid min brännande hud som du vill,
känn vinden som försvunnit och blivit alldeles still.
Smek mig försiktigt och älskande ömt,
få mig för alltid så gör jag inget dumt.

Älska mig för evigt och du lyckan når,
jag stannar istället för att jag från kärleken går.
Ser upp mot himlen och tackar en kraft,
som ej tagit bort den livsglädje jag haft.

@Jonas Månsson

En rosträdgård ligger begravd bland liljekonvaljer,
bland vackra blommor och hungriga bin.
En sjö ligger bredvid alldeles fri från slingriga aljer,
ta fram kärlek och häll upp ett glas vin.

En flicka så vacker att andan faller ur,
släpper ut sitt guldhår med lockar som vågor.
Att henne få kyssa är inte bara tur,
men ack vad det får hjärtat att gå upp i lågor.

Drick glaset med glädje och andan i halsen,
känn hjärtats pumpande och lyckans kårar.
Följ med henne upp och för henne i valsen,
så att du inte stämningen förstör och henne sårar.

Känn hur regnet börjar strila utan att ni blir blöta,
det bara rinner av er utan att sätta sitt avtryck.
Det är en vacker tavla ni målar, ni är så söta,
ni får livet att skratta när ni kärlek äntligen fick.

@Jonas Månsson

Den lilla barnakören sjunger så sorgset,
betraktar med falkögon den unga damen.
Med tindrande ögon de vet vad de just sett,
och höjer rösterna och sjunger amen.

De vaggar fram och tillbaka synkroniserade,
med den falska slingan av en barnaröst.
Med små vridna kroppar så totalt toterade,
skriker de plågsamt efter någons tröst.

Deras tomma ögon flackar fram och tillbaka,
spända och rädda, utan att få känna tillit.
De slår sig aldrig till ro utan att alltid vaka,
känn orons smärta och ensamma slit.

Med så ljuvligt sköra och tunna rösters musik,
breder sången ut sig över hjärtats band.
Snart stapplas kroppar över varandras lik,
och dödens skrik flyger över vårt land.

De små barnen finns nu ej längre sjungande,
tillsammans de gick till andra sidan.
Men jag hoppas att de syns där tydligt dansande,
och gläds med döden som bara barn kan.

@Jonas Månsson

Hur kommer det sig att man sluter sig i sitt skal,
att man inte tar vara på det fina man kan få.
Varför tar man enklaste vägen när man har ett val,
bara för att skydda sig från att kärleken nå.

Man vet att lyckan finns där och väntar bakom knuten,
det enda man behöver göra är att gå fram och titta.
Men vad gör man om man är så sjukligt sluten,
att man inte vågar se vad man kan hitta.

Och istället väljer att leva i ensamhetens oändlighet,
trots att hjärtats kalla vrår skriker efter värme.
Fortsätta att gå och gå trots att man mycket väl vet,
att det man älskar naturligtvis inte kommer närmre.

Känna hur ryggen krymper samman och drar ihop sig,
till ett litet barn som vaggas mot moders barm.
Jag önskar att jag kan ta emot kärlek från dig,
men istället så skjuter jag bort din värme och arm.

Men ensamheten äter sig mätt varje dag med ilsket flin,
suger min livsgnistas sista flämtande tag.
Jag vill så gärna sitta i solen och dricka ett glas vin,
men jag tänker med sorg att det tar jag nästa dag.

Ni ger mig inget val och inget mod att fortsätta fajten,
att kämpa mig upp från bottens gyttja.
Den enda samhörighet jag får är genom den där sajten,
och ni tar allt ni tror ni kan nyttja.

Så jag får leva i ensamhet tills jag tynar bort och försvinner,
tills stjärnfallet har släppt sina sista vingar.
Ni har så rätt när ni tror att ni alltid tillsist vinner
när ni lyckas hitta någon som mina ögon betingar.

Jag tror jag går och lägger mig för att aldrig mer vakna,
så att jag slipper att sakta tyna bort inombord.
Det är bättre att aldrig någonsin mer behöva sakna,
den där känslan som ej kan beskrivas med ord.

@Jonas Månsson

Vad händer när drömmar tar slut,
när allt som finns kvar är rädslan.
Rädsla för att vakna utan att hitta ut,
och att ej längre känna sig som en man.

Jag krymper ihop under täcket och darrar,
smakar på ensamhetens tunna mål.
Sluta nu era jävlar att alltid göra narr,
bara för att ni ser något ni inte tål.

Blickar ut mot stjärnorna och tömmer hjärnan,
önskar så att där ska finnas någon.
Jag är alldeles ensam och får klara mig bäst jag kan,
jag ler falskt och tänker att det är ett hån.

Snälla kom och rädda mig, ge mig det jag behöver,
jag lovar att inte vara till så stort besvär.
Ni klarar er ju så bra ändå, ni får något över,
att lägga i sparbössan precis som de vise lär.

@Jonas Månsson

Ta mina händer och skär dom idag,
som du gjorde med ditt medvetande.
Håll mitt hjärta i din hand och fäll en tår,
varför älska när du häller salt i mitt sår.

Hur mycket ska en pojke tåla, hur många slag,
ska få finnas mitt i allt mitt ensamma letande.
Håll det ömt och varmt och du känslan får,
att dansa i näckens tecken i denna vår.

Vad ska vi göra med vårt liv, är det dags för nya tag,
eller ska vi irra runt bland mörker, det är förvirrande.
Jag kan inte annat än att undra hur du egentligen mår,
när du aldrig kärleken kysser eller vänskap når.

Hur ska jag finna någon när alla säger att det är jag,
som är felet på vårat liv, haha, det är så talande.
Jag undrar om mitt liv kommer att sluta på en bår,
du tar mitt liv och förstör det hur det nu än går.

@Jonas Månsson

Det finns en flicka som gråter i regnet,
utan att orka gå igenom ett val.
Hon står där i skenet av lampornas ljus,
och söker sin tröst bland tårarnas smak.

En flicka som nog är det sköraste jag sett,
står där utan publik och försöker hålla tal.
Hon tittar på vattnet i pölens krus,
och letar förstrött efter sanningens tak.

Men min vän jag kan lova att det aldrig är lätt,
att fånga svaret som känns så hal.
Det rinner och flänger likt en liten mus,
vägen att gå är ju aldrig rak.

Men ingen kan ju säga att man alltid har rätt,
att man ska lyckas hitta frågornas sal.
Nej man ska bygga sitt eget hemliga hus,
och ta vara på sitt innan huset säger knak.

@Jonas Månsson

Med skallbenet blänkande i gravens ljus,
lyser mörkrets svärta genom hav och land.
Men tomhetens sax klippte hjärtats band,
av stjärnornas blixtrande sexiga rus.

Av jord är du kommen och jord ska du gå,
tills döden skär sönder den innersta tanken.
Vad ska du låna på den förlorade banken,
vad ska du nu köpa för att åter få stå.

Men rosen som droppar av sorgset gift,
ger nyfödda blad en vacker nyans.
Du dansar på taggar i din egen trans,
skriker mot himlen att du äntligen lyft.

Du trampar bland benen och skinande skelett,
snurrar ditt hår med vildsint blick.
De som fanns där vände på klacken och gick,
till synes så är det ej längre så lätt.

Att födas och dö i en kärleks romans,
med hjärtat i handen som pulserar i kapp.
Med ryggen som bönar och ber efter rapp,
och vrider sig extatiskt i en vriden dans.

Du suger på vita små hala ben,
som kommer från barnet som döljer sitt skinn.
Du letar bland känslor och ditt förunderliga sinn,
för att suga den vita alldeles ren.

@Jonas Månsson

Med vånda du skriker dig alldeles hes,
vrider dig i smärtsam plåga.
Jag tittar kallt och ber dig; res,
innan jag sakta börjar såga.

Din kropp i bitar längs den kalla väggen,
fläckar det rena från vitt till rött.
Krossar ditt minne likt de nykläckta äggen,
som ändå aldrig blivit fött.

Du ser med skräckslagna ögon på,
när jag vässar de vassa verktyg.
Du ler innan jag varsamt börjar slå,
och blir tyst när jag väser tig!

Med ordets makt jag sågar ditt kött,
i tusen bitars smärta.
Jag ser i dina ögon den farligaste du mött,
som just står över ditt hjärta.

Jag tar dig så varsamt jag bara kan,
med högre och högre stön.
Men aldrig jag kommer och aldrig jag hann,
innan du smälte ihop i ditt hörn.

När ordets makt tar över kropp och själ,
finns ingen mening att ha sin hud.
Så jag flår dig levande och jag menar så väl,
när jag drar dig ur din fångna skrud.

Med ömmande ben och skrikande armar,
så ligger du där i en hink.
Jag kan se dina inre tankar och tarmar,
innan jag upplöser minnet med zink.

@Jonas Månsson

De döda dans omsvärjer oss inatt,
sluter sitt döende hölje över vinden.
Ge henne en ros och kyss hennes skatt,
slå henne sönder och samman och smek kinden.

Gräv med skelettliknande fingrar i graven,
lyft ditt huvud och hör det hjärtskärande lätet.
Slingra dig och kom ut du som kallas slaven,
ät jorden och låt all glädje vara förmätet.

Könslöst och rått kött formad till en kropp,
utan solens värme som vaggar en idag.
Stående på hennes grav och skriker stopp,
tar emot med glädje all ondska och alla slag.

Ta emot min bön du hatade slyna,
drick min hjälpande hand som du alltid gjort.
Jag kommer annars att få dig att tyna,
bort för alltid, älska det som blev så stort.

Göm dig i din håla och kravla omkring,
bland smuts, skit och bland råttor.
Jag kommer att hitta dig bland andra ting,
även om du så gömmer dig i grottor.

De dödas dans svävar genom den ensammes natt,
lyssna noga och böj ditt skelett efter min vilja,
Hör du att jag gör dig en tjänst som får dig att bli matt,
får dig att vilja svaja omkring likt en vit lilja.

Utan tankar eller egen ro så ligger du ensam,
naken och sönderslagen över hela ditt liv.
Jag vill inte höra ett ord du lilla äckliga skam,
i annat fall ersätter jag handen med en kniv.

Jag ser på när du gräver din egen grav,
ser när du fyller på jorden över din mun.
Du är och förblir min alldeles egna slav,
tänka sig vad livet och tanken är tunn.

Gör nu som jag säger och bara dö dö dö,
jag orkar inte bli förstörd och galen,
Du blev aldrig min egna vackra mö,
vi gick aldrig igenom den långa salen.

Med mörka kalla kedjor som håller oss ömt,
blir vi upphetsade och omvända.
Nu när vi alla tankar och annat har tömt,
så får det gärna äntligen hända.

Låt oss gå in i varandra och bli som andar...

@Jonas Månsson

Ett lopp längs gator med ovanlig mark,
akkompanjerar ett ljud till syrsornas sång.
Du tror dig vara så ovanligt stark,
att du kan hålla hela dagen lång.

Men luften tar slut som så ofta sker,
när lungorna stryps på luften du bär.
Du kämpar dig fram på typiskt maner,
vi vet ju alla hur du alltid är.

Så envis och troende på din egen förmåga,
att aldrig ge upp och andan hämta.
Trots allt vi vet så nog alltid finns det tåga,
trots att du stannar och måste flämta.

Du fortsätter fram långt efter det är slut,
försöker hålla dig på dina ben.
Drar dig fram och försöker hitta ut,
vi vet ju alla att du är sen.

Vad ger du för att stanna och äntligen få vila,
få fundera på varför du aldrig får nog.
Och varför du alltid fortsätter kila,
förbi det som alla de andra tog.

Stanna längs vägen och hitta ditt hem,
våga börja om och finna en oas.
Sluta att alltid komma i kläm,
bara för du inte befinner dig i fas.

@Jonas Månsson

Varför längtar vi alltid bort,
när livet är så kort så kort.
Varför fortsätter vi alltid bygga tid,
när smärtan ändå till slut tar vid.

Vad är det egentligen som vi vill,
vad är det vi alltid längtar till.
Kärlek och närhet eller ingendera,
är det mänskligt att vi vill ha mera.

Vad tänker vi på när hjärtan krossas,
när människan ler och bara låtsas.
Att vi älskar på riktigt och i varandras namn,
bara för att tvåsamheten ro i hamn.

Varför ger vi inte ärlighet ett riktigt svar,
och tar vara på det fina vi faktiskt har.
Ett svar som bygger på ärliga löften,
likt en kyss som löper längs den varma höften.

@ Jonas Månsson

Med trötta ögon som skiftar i grönt,
så skriker du ut din ångest.
Trots smärtans eld så är det så skönt,
att sticka med nål där det känns som mest.

Men blåsan är stor och fylld av var,
som liken som ruttnar i jord.
Vad var det egentligen vi hade kvar,
när slagen kom före de flesta ord.

Så rutten att stanken blir tung som mat,
och fyller ditt hjärtas hål.
Jag ber dig ta bort allt som kallas hat,
jag vet inte längre hur mycket jag tål.

När blåsan är borta lyser ärrets sken,
upp mörkret som ruvar på håll.
Jag vet inte längre vad jag fått för men,
när visheten runnit igenom ditt såll.

Ta upp det som föll på allmän trottoar,
snälla du måste ju verkligen hinna.
Så lovar jag att jag ska ge dig ett svar,
på varför det bara fortsatte rinna.

Vad var det som rann när minnet sprack,
av långsam och plågsam tortyr.
Jag borde nog säga ett enkelt tack,
för att du finns här och syr.

Du lagar mitt minnes komplexa sår,
men glömmer att ta det som föll.
På trottoaren där ligger en ensam tår,
ett monument över allt som inte höll.

Begrav det så långt in du bara kan,
bland de gömda vrår som där finns.
Jag hoppas nu verkligen att du hann,
sy ihop alla såren vi minns,

av varandra...

@Jonas Månsson

Stackars den som ensam är,
utan någon annan där.
Kyls av vattnets svala dryck,
livets källa ondskan fick.

Stackars den som står där själv,
utan vatten vid ens älv.
Väntar annan kärleks akt,
tvingas ständigt hålla vakt.

Stackars den som aldrig får,
känna solens varma vår.
Kyla skapar kalla kårar,
rinner ner likt väntans tårar.

Stackars den som aldrig ler,
känna så vill ingen mer.
Ber om hjälp att hitta ut,
innan sagan fått sitt slut.

Stackars den som hjälpen har,
kämpar för att ha det kvar.
Lever livet utan tröst,
önskar höra annans röst.

Stackars den som ingen vill ha,
jag är precis som jag vill va.
Men utan någon där bredvid,
så rinner det som kallas tid,

iväg....

@Jonas Månsson