ETT NYTT KAPITEL
Min kärlek till flickan i sången försvann,
trots att hon finns kvar i min egna refräng.
I sällskap med tårar som nedför kinden rann,
ligger jag här ensam i min stora säng.
Tänker på det som varit och aldrig mer blir,
känner klumpen i halsen som växer sig tjock.
Jag kan inte andas och känner mig yr,
vill bara försvinna in i glömskans rock.
Ser på de bilder som fastnat i kameran,
tittar med håglösa ögons tristess.
Gråter till minnet hur du kallar mig din man,
men jag får nog blunda och önska tills dess.
Borrar ner mitt ansikte i kudden, gör den så blöt,
vill inte vara ett lik i min egna säng.
Vill bara höra dig kalla mig så väldigt söt,
när vi ligger och älskar på en vacker äng.
Ta mig härifrån och ge mig min ro,
så jag slipper att nötas till ingenting.
Ge mig en kraft och bygg mig en bro,
så jag kan gå över och ge dig din ring.
Min kärlek försvann liksom din oxå gjorde,
likt daggen som droppar från blommornas blad.
Vi levde vårt liv precis som vi inte borde,
boken är skriven men vart finns vår nya rad.
Jag vände bladet alldeles för tidigt,
och läste för fort och alldeles för sent.
Du läste de sista sidorna, det gick för hastigt,
du såg ju på sidorna att det var helt rent.
Nu skriver vi våra egna kapitel var och en för sig,
två nya böcker som bär sorg i färgen.
Jag önskar oss lycka men kärlek till dig,
trots att min smärta sitter långt in i märgen.
@Jonas Månsson
