MSN : [email protected]

Den stolta elden brann med en låga,
het och oförstörd så fanns den där.
Det fanns en känsla av att inte våga,
att ta på sig det som inte klär.

Men brinn eld brinn för den ensammes flöde,
svälj oss för alltid, vi är ruinerade as.
Tills marken under oss ligger där öde,
och allt som var vackert och fint gick i kras.

Med flammande lågor som slukar oss helt,
så står vi i centrum för den slocknande glöden.
Vi var så naiva ; känslan kallas ?uppspelt?,
men det var helt enkelt inte våra öden.

Vi gömmer oss där inne och skriker av hetta,
svalkar oss med gömda kläders skinn.
Men rädslan för att synas kan ej munnen mätta,
vi ser på varandra och säger; Brinn eld brinn.

@Jonas Månsson

Med hjärtat rött som kärlekstörst,
så tar allt slut liksom ditt namn.
Du ville som alltid stå där först,
i kön till värmens varma famn.

Men smärta som föder en ensam kontrast,
ger tankarna mod att födas på nytt.
Att tänka att jag nog får stå mitt kast,
och aldrig kan få det jag anser är mitt.

Det river och sliter på hjärtats sköra kött,
medan tårarna smeker min ömma kind.
Min kropp den skriker sig så rasande trött,
vi förlorade varandra, det är så synd.

Ett brustet hjärta är det ömmaste som finns,
svårt att ta hand om och läka med tid.
Jag kommer alltid att bevara det jag minns,
så brinn för kärleken och för tankarna lid.

@Jonas Månsson

De föds nakna i våra inre vrår,
ligger där och väntar på framsteg.
Du vågar inte känna efter hur du mår,
utan väntar på känslan och du teg.

De ömma tankar som väntat på något,
får lära sig att livet inte alltid är så lätt.
Det är inte så enkelt som du alltid trott,
att bära upp de kläder du än gång klätt.

Jag svor att aldrig glömma de tankar,
som gruvat länge i mitt bröst.
Men hjärtat mitt bara bankar och bankar,
herregud vad jag behöver någons tröst.

Jag vet inte varför jag alltid ber,
om att få leva någon annans liv.
När ingenting finns kvar att göra mer,
lyser där på bordet så klart en kniv.

Men de tankar som föddes så nakna,
växer sig starkare och starkare så sakta.
De börjar med glädje att äntligen vakna,
och stämma upp i ett rop om att vakta

mina ömma tankar.

@Jonas Månsson

Deras leende lyser i mörkrets sfär,
omgivna tankar som skiner ikapp.
Ser du de stjärnor som lyser där,
ser du önskan om att någon gång få napp.

Med blänkande vita och rena tänder,
ler de så falskt och ber om din hand.
Vem är det som tror att det faktiskt händer,
att man stannar på färden och bildar band.

Med ett klingande rent och avundat skratt,
så ljuder en melodi så falsk och hård.
Den fyller vår värld med döende natt,
får oss att krypa och be om nåd.

Men de ödmjuka barnens leende försvann,
ut mot den ensammas önskan att få.
Kärlekens sår bara öppnades och rann,
bort från det finaste de alla ville nå.

Men enveten vinner och får det hon vill ha,
som barnen tillslut gick och sa till varann.
Att det man behöver får man själv gå och ta,
det är en läxa som för alltid är sann.

@Jonas Månsson