DE ÖDMJUKA BARNENS LEENDE

Deras leende lyser i mörkrets sfär,
omgivna tankar som skiner ikapp.
Ser du de stjärnor som lyser där,
ser du önskan om att någon gång få napp.

Med blänkande vita och rena tänder,
ler de så falskt och ber om din hand.
Vem är det som tror att det faktiskt händer,
att man stannar på färden och bildar band.

Med ett klingande rent och avundat skratt,
så ljuder en melodi så falsk och hård.
Den fyller vår värld med döende natt,
får oss att krypa och be om nåd.

Men de ödmjuka barnens leende försvann,
ut mot den ensammas önskan att få.
Kärlekens sår bara öppnades och rann,
bort från det finaste de alla ville nå.

Men enveten vinner och får det hon vill ha,
som barnen tillslut gick och sa till varann.
Att det man behöver får man själv gå och ta,
det är en läxa som för alltid är sann.

@Jonas Månsson

Kommentarer
Postat av: Anne

Den bästa av alla. Du har avancerat ett snäpp:)

2007-09-15 @ 15:16:11
Postat av: Elli

hur kan du vara så fruktansvärt duktig på att skriva? jag är så avundsjuk så du anar inte.. så ruskigt vackra dikter.. speciellt den om mimmi.. tårarna bara rann.. man märkte verkligen kärleken där. :) hoppas allt är bra med både dig och kissemissarna!

2007-10-13 @ 17:38:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0