FÖRÄLSKELSE
| Vad kallar man dagen när luften fått liv, vad är det för känsla som ligger däruti. Varför andas man lugnt när man tar berget med ett kliv, och tittar mot stjärnornas klagan, vilken utopi. Är det saknad så känns det ordentligt, jag vill bara se henne om och om igen. Låt oss behålla denna känsla, det är ömtåligt, och allt annat det lovar jag att vi tar sen. Låt mig få kyssa din röda varma mun långsamt, jag vill smaka på din varma andning. Jag orkar inte mera, det känns så ensamt, att vara här med alla mina kalla ting. I mina drömmar håller jag om dig ömt, visar min kärlek och kysser ditt hår. Jag vaggar dig tills du har minnet tömt, leder in dig på ett gammalt beprövat spår. Vad kallar man det när stjärnor bor i ens inre, när sommarfjärilar fått liv och flyger i magen. Är inte det förälskelse, ja min kära, se, är det inte vitsippor där i hagen. Kom och ta min hand så leder jag dig rätt, tillsammans är vi starkare än förut. Jag vet och lovar att det egentligen är lätt, att bryta sig loss från fängelset och hitta ut. Ge mig en chans så ger jag dig ömhet, jag ger dig kärlek och lust. Vissa kallar detta för någon sorts dumhet, men vet också att du aldrig mer behöver tröst. @Jonas Månsson |
Kommentarer
Trackback
