MSN : [email protected]

Ett möte kan vara vackert och ljuvt,
som spröda små flingor bland jord.
Små tankar som växer och sprider sitt ljus,
och blandas av blickar och ord,
och sprider en glädje och sällsamt rus.

En flicka så vacker och skinande ren,
satt där så ensamt på mitt tåg.
Hon lyste upp den döende sänkande natt,
och jag glömde det jag försökte komma ihåg,
och undrade vem som ville spela mig ett spratt.

Med tanken som flyger ikapp med hjärtat,
som sträcker sig över gångens mitt.
I ett försiktigt ögonblick så möttes vår blick,
en snabb rörelse bort och hon fortsatte med sitt,
men jag kände att det räckte med det jag fick.

Vi kommer förmodligen aldrig mer att ses,
men som det heter, vackert är kort.
Ett ögonblick som flyger så fort det hinner,
att leva kan vara svårt utan mått,
men alltid finns det någon kvar som vinner.

@Jonas Månsson

Sönderslitet hat i brygga över vatten,
skvätter sitt blod och söndrande saliv.
Djävulen skriker och tar över ratten,
kör över vårat kött och tar våra liv.

Ensamhetens löfte till ditt tomma svar,
gör frågan ej värd att ställas mot tal.
Satan får återta det som än gång var,
den enda som givit dig ett ärligt val.

Musikens svävande drömska flyger bort,
mot ?svarta änglars? hemska anleten.
Ber att få leva trots att livet är så kort,
han skrattar iskallt och hånar dig klen.

Jag ser mitt hjärta flyga fritt och droppa,
blod som befläckar vår våta rena mark.
Hur skall jag kunna orka och detta stoppa,
jag måste nog vara ensam och stark.


@Jonas Månsson

Rösten är så sträv när jag försöker andas,
den rosslar o försöker få in den sista luften.
Det mörka hål växer sig större med andras,
oändliga leenden och stora löften.

Jag sticker med rakbladet längs halspulsådern,
känner blodet som sipprar mellan fingrarna.
När gamla blir unga så försvinner den åldern,
då man ser sin kärlek genom händerna.

Ta hjärtat mitt med dig och försvinn ur min åsyn,
skär sönder det och stoppa om dig med köttet.
Du ljög och bedrog mig för att du var så fin,
och vårat möte var så underbart o fruktansvärt hett.

Det varade ett tag tills det tog slut som sig bör,
men vart försvann då min glädje någonstans.
Men kära du jag lyssnar och jag hör,
musiken som bjuder upp till alena dans.

Vi dansade tillsammans förrut men nu dansar jag ensam.

@Jonas Månsson

Det blöder från ditt ansikte och från din hud,
vad har hänt, vad har du gjort?
Du var så vacker i din månfärgade skrud,
nu ligger du bland spyor och bland lort.

Du levde och älskade med lyckan i hand,
nu syns dina trasor bleka och vita.
Du bröt med oss och du klippte alla band,
jag ber dig att sluta riva och slita.

Nu blandas dina tårar med rinnande snor,
och blodet mellan benen gör skrikande ont.
Du tittar dit bort där du vet att han bor,
och inom dig är det så fasansfullt tomt.

Jag vet inte vart jag ska fly någonstans,
när du hugger dig återigen i ditt bröst.
Om stället med frihet och lycka fanns,
då skulle jag sluta att behöva tröst.

Jag skriker,jag älskar ju dig här och nu,
varför tror du mig inte, varför kom du aldrig hit.
Vad ska jag nu säga när mitt hjärta gått itu,
vem ska nu ta och ge mig all denna sprit.

Jag behöver den för att döva dina utdragna skrik,
där du ligger på golvet i ditt eget blod.
Du var så vacker nu är du som ett lik,
men minns mina handlingar, minns mina ord.

Jag skrek rakt ut att det finns ingen annan,
du svarade genom att rispa din kniv.
Och blodet som flödade visade vad du kan,
visar att du inte respekterar ditt liv.

Jag skriker och försöker stoppa det röda,
du slår mig och tittar så trotsigt ner.
Jag blinkar genom tårar så vackra och spröda,
där du står med utsträckta händer och ler.

Blodet som rinner från dina fingertoppar,
tar lång tid att falla mot marken ner.
Jag stirrar som besatt mot det som droppar,
sedan faller jag på knä och mässande ber.

Ta mig härifrån låt mig lita på någon,
jag orkar inte vara såhär igen.
Ta mig härifrån låt mig lita på någon
jag orkar inte mer, jag orkar inte mer.

@Jonas Månsson

Den stolta elden brann med en låga,
het och oförstörd så fanns den där.
Det fanns en känsla av att inte våga,
att ta på sig det som inte klär.

Men brinn eld brinn för den ensammes flöde,
svälj oss för alltid, vi är ruinerade as.
Tills marken under oss ligger där öde,
och allt som var vackert och fint gick i kras.

Med flammande lågor som slukar oss helt,
så står vi i centrum för den slocknande glöden.
Vi var så naiva ; känslan kallas ?uppspelt?,
men det var helt enkelt inte våra öden.

Vi gömmer oss där inne och skriker av hetta,
svalkar oss med gömda kläders skinn.
Men rädslan för att synas kan ej munnen mätta,
vi ser på varandra och säger; Brinn eld brinn.

@Jonas Månsson

Med hjärtat rött som kärlekstörst,
så tar allt slut liksom ditt namn.
Du ville som alltid stå där först,
i kön till värmens varma famn.

Men smärta som föder en ensam kontrast,
ger tankarna mod att födas på nytt.
Att tänka att jag nog får stå mitt kast,
och aldrig kan få det jag anser är mitt.

Det river och sliter på hjärtats sköra kött,
medan tårarna smeker min ömma kind.
Min kropp den skriker sig så rasande trött,
vi förlorade varandra, det är så synd.

Ett brustet hjärta är det ömmaste som finns,
svårt att ta hand om och läka med tid.
Jag kommer alltid att bevara det jag minns,
så brinn för kärleken och för tankarna lid.

@Jonas Månsson

De föds nakna i våra inre vrår,
ligger där och väntar på framsteg.
Du vågar inte känna efter hur du mår,
utan väntar på känslan och du teg.

De ömma tankar som väntat på något,
får lära sig att livet inte alltid är så lätt.
Det är inte så enkelt som du alltid trott,
att bära upp de kläder du än gång klätt.

Jag svor att aldrig glömma de tankar,
som gruvat länge i mitt bröst.
Men hjärtat mitt bara bankar och bankar,
herregud vad jag behöver någons tröst.

Jag vet inte varför jag alltid ber,
om att få leva någon annans liv.
När ingenting finns kvar att göra mer,
lyser där på bordet så klart en kniv.

Men de tankar som föddes så nakna,
växer sig starkare och starkare så sakta.
De börjar med glädje att äntligen vakna,
och stämma upp i ett rop om att vakta

mina ömma tankar.

@Jonas Månsson

Deras leende lyser i mörkrets sfär,
omgivna tankar som skiner ikapp.
Ser du de stjärnor som lyser där,
ser du önskan om att någon gång få napp.

Med blänkande vita och rena tänder,
ler de så falskt och ber om din hand.
Vem är det som tror att det faktiskt händer,
att man stannar på färden och bildar band.

Med ett klingande rent och avundat skratt,
så ljuder en melodi så falsk och hård.
Den fyller vår värld med döende natt,
får oss att krypa och be om nåd.

Men de ödmjuka barnens leende försvann,
ut mot den ensammas önskan att få.
Kärlekens sår bara öppnades och rann,
bort från det finaste de alla ville nå.

Men enveten vinner och får det hon vill ha,
som barnen tillslut gick och sa till varann.
Att det man behöver får man själv gå och ta,
det är en läxa som för alltid är sann.

@Jonas Månsson

Du kittlar mina sinnen med oändlig extas,
vet att du lever och verkar bland få.
Du krafsar med fingrar utmed ditt lilla ras,
bara för att gräset på andra sidan nå.

Du letar förtvivlat bland rosor och blad,
ler mot oss alla med tårar du gömt.
Vad ska du göra för att äntligen bli glad,
ta fram de minnen som du trodde dig glömt.

Gråten som täcke hänger tungt över ditt sin,
döljer en glädje som för länge sen dött.
Ta hand om känslan jag länge kallat min,
kasta inte bort det du äntligen har mött.

Vattnet som speglar dina tankar igen,
kastar silver över ensammas gnyende val.
Tänk över ditt liv ordentligen min vän,
när väl vattnet frusit blir marken så hal.

Ta vad du kan ta när ingen annan ser på,
behåll det ömt som det vackraste du har.
Ta sen fram det när du lyckan som mest vill nå,
innan någon annan blir avundsjuk och lyckan tar.

@Jonas Månsson

Min älskade Mimmi så snäll och rar,
du försvann men jag hoppas du har det bra.
Du gav mig kärlek som jag nu spar,
i hjärtat mitt som det ömmaste jag kan ha.

Du var så kelig och du värmde mig så väl,
som en hund du följde alla mina fotspår.
Nu har du gått vidare till himmelen med din själ,
upp dit där det förmodligen alltid är vår.

Du lämnade mig med Markus och Leo kvar,
att älska och ta hand om trots allt.
Ni är allihopa det finaste jag har,
men i mitt hjärta kommer det alltid att vara kallt.

Utan dig vid min sida är glädjen ej här,
jag kommer aldrig att glömma min älskade katt.
Mimmi jag håller dig så fruktansvärt kär,
du var min allra finaste skatt.

Ta nu hand om dig och vet att husse tänker på dig,
däruppe bland molnen där du nu finns.
Jag glömmer dig aldrig, nej nej nej,
jag kommer alltid att fortsätta le när jag minns,

Min älskade älskade lilla katt!

Mimmi och Markus hoppade från femte våningen tisdagen den 24 Juli. Markus klarade sig knappt och hans liv hängde på en skör tråd. Mimmi har nu återkommit efter fem dygn ute... Hon verkar ha klarat sig bra... Men jag behåller denna dikt för att påminna mig om att aldrig mer lämna katterna utan att ha koll på dom! @Jonas Månsson

Jag tror att det finns en gud där ovan,
som kanske vill oss så väl.
Men det kärlek gav mig det försvann,
när hon tillslut sa farväl.

Men är det ett brott att våga hoppas,
på att åter få rysa av välbehag.
För vad är det egentligen som måste toppas,
för att vi ska få glädjas igen någon dag.

Det enda som finns kvar är mitt tomma hjärta,
som dunkar och slår i en bur.
Vad ska kunna ta bort min oändliga smärta,
och ta bort en fruktansvärt hård mur.

Kan detta vara chansen till lycka och närhet,
ska jag våga ta emot det jag får.
Vad jag ska göra är det ingen som vet,
jag hoppas ej vara ensam om några år.

Så jag kastar mig utför och faller utan stopp,
mot avgrunden som väntar på mig.
Men sedan jag träffade dig har jag åter fått hopp,
på att åter få kyssa en tjej.

@Jonas Månsson

Varför skapar vi oss en egen och speciell identitet,
är det för att försvinna från mängden.
Vad är det egentligen vi tror att vi vet,
om att leva i misär istället för trygghet.

Vi gömmer oss bland ord och vansinniga spel,
och vägrar att våga oss fram.
Vi beter oss så uselt och har nästan alltid fel,
när vi försöker tända lampan utan någon el.

När ska vi vakna och ta vara på det vi har,
och leva det liv vi vill.
Det är ingen ide att gömma det vi spar,
och istället använda det vi från andra tar.

Kom fram från era gömställen och le åt varandra,
ge kärlek och vänskap ett namn.
Så slipper ni att bara fortsätta vandra,
för att hitta någon ni kan fortsätta klandra.

@Jonas Månsson

Jag kastade en boll som rullade förbi,
du tittade förstrött och vände dig sedan bort.
Jag önskade dig lycka men det blev aldrig vi,
tänka sig att glädje och kärlek kan vara så kort.

Men tron på magi kan försvinna fort som aldrig förr,
som ett trollspö som bröts sönder i striden.
Jag stod där länge ensam utanför din kalla dörr,
försökte ta tillbaka den förlorade tiden.

Att laga något som gått sönder är svårare än man tror,
det varken hjälper med minnen eller tid.
Det som river i ens hjärta är den ensammes klor,
som går att besegra med månader av strid.

Jag kastade ett liv för att födas på nytt senare,
för att ge allt som är värt en andra chans.
Livet är strävt men vi vill ha det lenare,
och vakna ur smärtan och komma till sans.

Bollen rullar vidare mot andra mål,
rullar längs spännande vägar.
Mitt minne är gömt bakom skjutbart stål,
för att nå dit mitt sinne strävar.

Orka stå emot och vara stark är inget man tar för givet,
man måste bestämma sig för att allt är värt.
Om man inte gläds åt det lilla som finns här i livet,
har man nog inget av livet lärt.

@ Jonas Månsson